Jag förstår alla som...

har tänkt sig att komma igång, att börja med träningen, att äntligen få tummen ur och börja träna. Jag förstår mycket väl tanken att nu skall jag banne mig ut och bara ge gärnet men sen så kommer det till kritan och man orkar sig liksom inte ta sig över den där jobbigaste barriären att bara ta sig ut. Jag förstår mycket väl folk som bara tycker det är jobbigt. För det är jobbigt, i början, sen börjar det roliga och man är fast.

Det är så att min största nackdel de senaste, snart 2 åren, när jag börjat satsa mer på löpningen och gett det en ärlig chans, är att jag lyckas med konststycket att bli ordentligt förkyld mellan 3-5ggr per år. Ofta blir det lite längre än jag velat då otåligheten och motivationen tvingat ut mig i spåret. Det har naturligtvis lett till långa 2 veckors uppehåll istället för kanske max 1 vecka.

Det brukar börja med en krypande känsla i halsen som jag förringar som hypokondriska symptomer men mycket riktigt är en begynnande förkylning. Jag börjar tänka, äh! det är inget. På så sätt ignorerar jag sjukdomen, för börjar jag vidta åtgärder blir det som att erkänna att man är sjuk. Sen kommer fasen då man inser att det faktiskt är allvar och medicinknarkandet och försiktighetsåtgärder tas å det grövsta. Sedan när det brutit ut blir man förbannad för att man inte gjorde något mycket tidigare. Tillslut accepterar man sitt öde och säger åt sig själv att vila några dagar. Under den här tiden har man naturligtvis tränat när man egentligen borde vilat och på så sätt förlängt sjukomen. Efter några dagar när otåligheten tar över börjar man övertala sig själv att det är nog bara lite efterdyningar och man kan nog iaf springa. Här gör jag det andra fundamentala felet och en veckas förkylning blir två. När jag då inser faktum blir inställningen till löpningen ganska likgiltig och när man faktiskt är frisk tillslut befinner man sig i ett nybörjarstadium efter ytterst lite träning på 14 dagar. Jag har då mycket svårare att motivera mig att ta mig ut och har vant mig vid tanken att bara slappa så fort man kommer hem på dagarna och jag börjar förhandla med mig själv åt andra hållet. En dag till och kanske lite pizza och sen kan jag börja, det gör liksom inte så mycket när man hållit upp en halv månad. Det är nu den riktiga utmaningen kommer  Har dock efter mycket om och men tagit mig i kragen varje gång och efter någon vecka är man på fötter igen och allt flyter på. Men jag säger det, jag kan försåt alla soffpotatisar och alla som hellre ser på något skit på tv. Jag har iof ingen tv så där är kanske lösningen för mig. Ett tips till alla som någon gång tänk tanken att det kanske ger mer med en timma i löpspåret än en på sofflocket.

Som ni kanske förstår har jag precis varit förkyld, denna gång bara 5 dagar. Började mycket försiktigt och och hade successivt. Kunde igår för första gången bränna av ett ordentligt intevallpass och satan i gatan vad skönt det var när man kände farten och orken som plötsligt infann sig. Besvikelsen efter att ha missat årets Stockholm Halvmarathon (igen) har lagt sig (lite) och jag börjar nu sikta på Bålstad halvmaraton och börjar så smått inse att om en månad är det dags för säsongens andra höjdpunkt, maran i Frankfurth. Det pirrar lite när man tänker på det. Kanske gör jag tom sub 2:38. Hmmm får se, bara jag tar mig under 2:40, annars blir jag besviken.