Förra veckan började med morgonjogg. Härligt att börja komma igång igen. Lite sliten fortfarande i kroppen. Hade en känning i vänster fot, närmare bestämt hälsenan. Tänkte att det är nog bara lite sveda och värk i kombination med kylan. Körde således Tisdagens morgonpass på band. Tyvärr hade problemet förvärrats men jag kunde dock avsluta en kort lugn 8km-are. Efter snack med tränare kom vi fram till att köra Crosstrainer några dagar och sedan testa igen. Sagt och gjort.
Alternativ träning är dock inget jag ser framemot direkt. Men men, fick köra lite på känn och utgå från pulsen som i detta nu ganska lätt skenar iväg efter 2 veckors vila. Iaf, släpade mig till sats och drog av ett intervallpass 5x2min @ HR ~160. Funkade riktigt bra och det var inte så hemskt som jag föreställt mig. Onsdagen blev också CT men nu ett lugnare pass och så skulle jag testa hälsenan på Fredag med en dags extra vila på Torsdagen. Kände mig dock inte riktigt 100 och körde ett till CT-pass. Det var nu jag började upptäcka att det här var ju inte så farligt. Så för att vara helt helt säker blev det även CT på Lördag och Långpanna på Söndag (90min). Det är nästan så jag ser fram emot nästa gång.
Jag vet och har insett förut att jag är en vanemänniska. Det spelar egentligen ingen roll vad det är så länge det funkar och jag kan genomföra det fastnar jag überlätt för saker som upprepas och upprepas. Det är samma sak med löpningen. Det har varit så med många saker i mitt liv. Om det så än må ha varit samla på frimärken eller lära sig fotografera. Risken är att man kör slut på intresset och motivationen. Jag inser att det är risken med löpningen också. Något som är lite oroande men som det känns nu, inte så troligt, men jag måste ändå vara uppmärksam. Min flickvän påpekade för mig när jag pratade om att sälja min fotoutrustning att det var dumt. Detta eftersom att man kanske slutar med löpningen någon dag, frivilligt eller ofrivilligt. Står man då där och har löpning som enda fritidsintresse blir man en fågelholk med båda händerna i fickan. Det kan också vara det som får mig att fortsätta med satsningen så länge jag verkligen känner för det och vill. Så bli inte förvånade om ni får se lite flera bilder på bloggen i framtiden. Förhoppningsvis från lite löptävlingar men även lite annat smått och gott.
Spring snyggt och spring för att det är kul. Men glöm inte bort allt det andra.
Monday, November 21, 2011
Wednesday, November 16, 2011
Säsong 2011: Hur tränade jag?, del 2
Kan ju börja med att konstatera att årsmängden från 2010 till 2011 har åtminstonde fördubblats. Från 200 mil till minst 410mil. Maxveckan 2010 låg på 7 mil och i år 17. Ett ganska stort steg framåt, kanske för stort egentligen. Men då räknar jag inte med all innebandy från 2010 och det kunde vara upp till 5 gånger i veckan. Efter maran 2010 bedrevs en ganska lugn sommar och höst, två månader var nere på 0-sträcket. Utan mål och motivation, Stockholm var ju iof bokad sedan länge men ganska långt bort. Brukade förut oftast påbörja träningen tidigast 4 månader innan. På hösten bestämdes att hela familjen skulle åka och hälsa på syster och familj i Los Angeles på vårkanten, närmare bestämt Mars. Det i samband med Los Angeles Marathon, 20/3. Mitt nya mål för 2011 var att komma under nästa milstolpe, 2:50 på maran och kvalificera sig till NY marathon. Nu är det så att de två senaste vintrarna har varit som man brukar säga, varga-vintrar. Snön kom väl i oktober 2010 och låg kvar till april 2011, i Stockholmstrakten. Tröttnade på att sladda runt i bland all slask och och is på mina rundor kring Söder och bestämde mig för att skaffa gymkort och bedriva större delen av träningen på löpband. Sagt och gjort köpte ett träningskort som skulle räcka fram till maran. Lite gambling var det eftersom jag aldrig sprungit på ett sådant och speciellt eftersom det blev väldigt få träningar på barmark från nyår och fram. Utan direkt plan och kunskap om träningsupplägg försökte jag iaf komma på något som skulle funka för att ta mig under 2:50 redan här. Det här var mitt planerade vecko-upplägg:
Måndag 20km i 4:00 - 4:10 fart
Tisdag 20km i 4:00 - 4:15 fart
Onsdag 30-34km i 4:30 fart
Torsdag 10-15km i återhämtnigs fart - 5:00
Fredag morgon intervaller a 8x1000 i 3:30 fart med 200m Joggvila i 4:30 samt upp och nerjogg i 3km resp 2km
Lördag 10km lugnt på barmark, ca 4:30-4:40 (valbar)
Söndag 10km lugnt på barmark, ca 4:30-4:40 (valbar)
Nu blev det inte riktigt så men jag försökte iaf få med en snabb 20km (i 4:00 tempo), ett långpass på 30km eller längre (i 4:30 tempo) och ett 1000ings-intervall-pass (8x1000 i 3:30 tempo). Resten var lite mer flytande. Detta upplägg resulterade i ett nytt PB med 3 minuter i LA, alltså målet inte nått.
Efter hemkomst fortsatte jag på denna bana och klämde även in den årliga traditionen Vasaloppet Öppet Spår (utan en enda mil skidträning). Vartefter snön började försvinna blev det fler och fler pass utomhus men fortsatte även med träningen på löpband ända fram till Stockholm Maraton. Den här gången var jag bättre tränad och var ganska säker på att 2:50-vallen var inom räckhåll. Det var med ganska stor förvåning jag utan jättestor ansträningning tog mig i mål på 2:44:58 (Ja det var ju jobbigt men inte som Frankfurth).
Träninen fram till stockholm(från årsskiftet) har nog bedrivits till 50% på löpband och 50% utomhus. Den mesta utomhusträningen var alsfaltsbaserad. Märkte att jag bara älskar att ligga och mala på långa raka svarta rakstäckor och kom att finna ett par sådana i Västeråstrakten där jag kunde bedriva mycket mängd.
Efter Stockholm tog jag så kontakt med Huddinge AIS, för jag hade sett dessa löpare på diverse tävlingar och så ligger det lämpligt nära mig. Blev refererade till en kille som senare skulle bli min tränare. Nu började jag träna på bana för första gången med Huddinges Långdistanssektion. Det blev 1-2 ggr i veckan banintervaller. Utöver detta körde jag som vanligt själv med mitt till tänkta upplägg med en intervall, ett långpass och ett tempopass i veckan. Fram åt höstenkanten började veckomängderna skena iväg och sista månaden och veckan på egen hand slutade på 586km resp. 168km. Båda mängd PB för mig. Som tur var fick jag hjälp av min nuvarande tränare och han lade nu upp ett tränings-schema för mig och det var guld värd för annars hade jag bara försök slå mig själv på varje träningspass och mängd i vecka och månad. Det hade nog inte slutat så bra om det fortsatt så.
Nu fick jag ett personligt skrivet schema från Augusti med Frankfurth maraton som mål och Stockholm Halvmarathon som halvmarauppvärmare innan. Tänkte att andra kanske är intresserade så därför bifogar jag detta schema för alla som vill knåpa ihop sitt eget mara-program. Vill dock varna att några av dessa träningar är väldigt påfrestande för kroppen och bör inte göras för ofta. Ställ gärna frågor om ni har.
Träningsupplägg Aug - Okt (Frankfurth Marathon)
Lite övriga reflektioner.
Varför har det då gått så bra som det har gjort? Ja det kan man ju tvista om men vissa saker kan jag dock tänka spelat en stor roll i sammanhanget. Jag har och har alltid haft en bra grund. Från 7-20 års ålder höll jag på med hockey och fotboll om vartannat. Sedan tog innebandyn och löpningen vid. Inga som helst ambitionsnivåer på varken eller. Dock har jag sprungit maran i Stockholm varje år sedan 1998 och kört Vasaloppet och Stockholm halvmaraton nästan varje år också. Det i kombination med ganska mycket lirande på korpnivå i innebandy de senaste åren har nog hjälp mig att få en bra grund och en stark motor. Har som sagt ingen problem med motivationen, de kallade mig faktiskt för maraton mannen när jag spelade innebandy dock inte för att jag sysslade med löpning utan spelade så pass mycket. Har även för vana att gå så mycket jag kan. Tar helst aldrig rulltrappa eller buss till Pendeltåget.
Skillnaden mellan Löpband och Barmark har jag svårt att beskriva. Tror och tycker att båda funkar för mig. Framförallt är det skönt att kunna springa på riktigt när det är snö ute. Däremot upplever jag Intervallerna som svårare. Om det beror på luften i lokalen, felkallibrerade löpband eller att det bara är svårare när jag kör hårda pass vet jag ej. Håller nätt och jämt 3:28 fart (17.3km/h) på banden och på bana snittar jag nog 3:14-3:16 ganska lätt..
En annan nyttig lärdom det här året är att tävlingsträna, dvs att köra vissa tävlingar utan att gå för PB. Det är för att kunna få till riktigt bra tempopass eller snabbdistanser. De enda lopp som jag såhär i efterhand känner att jag fick ut max på var Frankfurt Maraton, Långlöparnas kväll och Bålstaloppet. Sedan låter jag det vara osagt om resten var halvdana insattser eller tävlingsträningar.
Använder numera nästan hela tiden en pilatesboll som stol. Hade förut vanlig stol och en hel del problem med ergonomin i den. Ett tag var det massa axelont, sen ryggont, men har sedan switchen inga problem längre. Vill inbilla mig att det är ganska bra träning för bålen och hela ryggen då man automatiskt tvingas sitta rakt utan stöd och samtidigt aldrig sitter helt stilla.
Måndag 20km i 4:00 - 4:10 fart
Tisdag 20km i 4:00 - 4:15 fart
Onsdag 30-34km i 4:30 fart
Torsdag 10-15km i återhämtnigs fart - 5:00
Fredag morgon intervaller a 8x1000 i 3:30 fart med 200m Joggvila i 4:30 samt upp och nerjogg i 3km resp 2km
Lördag 10km lugnt på barmark, ca 4:30-4:40 (valbar)
Söndag 10km lugnt på barmark, ca 4:30-4:40 (valbar)
Nu blev det inte riktigt så men jag försökte iaf få med en snabb 20km (i 4:00 tempo), ett långpass på 30km eller längre (i 4:30 tempo) och ett 1000ings-intervall-pass (8x1000 i 3:30 tempo). Resten var lite mer flytande. Detta upplägg resulterade i ett nytt PB med 3 minuter i LA, alltså målet inte nått.
Efter hemkomst fortsatte jag på denna bana och klämde även in den årliga traditionen Vasaloppet Öppet Spår (utan en enda mil skidträning). Vartefter snön började försvinna blev det fler och fler pass utomhus men fortsatte även med träningen på löpband ända fram till Stockholm Maraton. Den här gången var jag bättre tränad och var ganska säker på att 2:50-vallen var inom räckhåll. Det var med ganska stor förvåning jag utan jättestor ansträningning tog mig i mål på 2:44:58 (Ja det var ju jobbigt men inte som Frankfurth).
Träninen fram till stockholm(från årsskiftet) har nog bedrivits till 50% på löpband och 50% utomhus. Den mesta utomhusträningen var alsfaltsbaserad. Märkte att jag bara älskar att ligga och mala på långa raka svarta rakstäckor och kom att finna ett par sådana i Västeråstrakten där jag kunde bedriva mycket mängd.
Efter Stockholm tog jag så kontakt med Huddinge AIS, för jag hade sett dessa löpare på diverse tävlingar och så ligger det lämpligt nära mig. Blev refererade till en kille som senare skulle bli min tränare. Nu började jag träna på bana för första gången med Huddinges Långdistanssektion. Det blev 1-2 ggr i veckan banintervaller. Utöver detta körde jag som vanligt själv med mitt till tänkta upplägg med en intervall, ett långpass och ett tempopass i veckan. Fram åt höstenkanten började veckomängderna skena iväg och sista månaden och veckan på egen hand slutade på 586km resp. 168km. Båda mängd PB för mig. Som tur var fick jag hjälp av min nuvarande tränare och han lade nu upp ett tränings-schema för mig och det var guld värd för annars hade jag bara försök slå mig själv på varje träningspass och mängd i vecka och månad. Det hade nog inte slutat så bra om det fortsatt så.
Nu fick jag ett personligt skrivet schema från Augusti med Frankfurth maraton som mål och Stockholm Halvmarathon som halvmarauppvärmare innan. Tänkte att andra kanske är intresserade så därför bifogar jag detta schema för alla som vill knåpa ihop sitt eget mara-program. Vill dock varna att några av dessa träningar är väldigt påfrestande för kroppen och bör inte göras för ofta. Ställ gärna frågor om ni har.
Träningsupplägg Aug - Okt (Frankfurth Marathon)
Lite övriga reflektioner.
Varför har det då gått så bra som det har gjort? Ja det kan man ju tvista om men vissa saker kan jag dock tänka spelat en stor roll i sammanhanget. Jag har och har alltid haft en bra grund. Från 7-20 års ålder höll jag på med hockey och fotboll om vartannat. Sedan tog innebandyn och löpningen vid. Inga som helst ambitionsnivåer på varken eller. Dock har jag sprungit maran i Stockholm varje år sedan 1998 och kört Vasaloppet och Stockholm halvmaraton nästan varje år också. Det i kombination med ganska mycket lirande på korpnivå i innebandy de senaste åren har nog hjälp mig att få en bra grund och en stark motor. Har som sagt ingen problem med motivationen, de kallade mig faktiskt för maraton mannen när jag spelade innebandy dock inte för att jag sysslade med löpning utan spelade så pass mycket. Har även för vana att gå så mycket jag kan. Tar helst aldrig rulltrappa eller buss till Pendeltåget.
Skillnaden mellan Löpband och Barmark har jag svårt att beskriva. Tror och tycker att båda funkar för mig. Framförallt är det skönt att kunna springa på riktigt när det är snö ute. Däremot upplever jag Intervallerna som svårare. Om det beror på luften i lokalen, felkallibrerade löpband eller att det bara är svårare när jag kör hårda pass vet jag ej. Håller nätt och jämt 3:28 fart (17.3km/h) på banden och på bana snittar jag nog 3:14-3:16 ganska lätt..
En annan nyttig lärdom det här året är att tävlingsträna, dvs att köra vissa tävlingar utan att gå för PB. Det är för att kunna få till riktigt bra tempopass eller snabbdistanser. De enda lopp som jag såhär i efterhand känner att jag fick ut max på var Frankfurt Maraton, Långlöparnas kväll och Bålstaloppet. Sedan låter jag det vara osagt om resten var halvdana insattser eller tävlingsträningar.
Använder numera nästan hela tiden en pilatesboll som stol. Hade förut vanlig stol och en hel del problem med ergonomin i den. Ett tag var det massa axelont, sen ryggont, men har sedan switchen inga problem längre. Vill inbilla mig att det är ganska bra träning för bålen och hela ryggen då man automatiskt tvingas sitta rakt utan stöd och samtidigt aldrig sitter helt stilla.
Friday, November 11, 2011
Säsong 2011: Vad kan bli bättre?, del 1
Jag har svårt att titta tillbaka på säsongen och se något egentligt negativt med den. Gör man pers, eller tangerar, på alla lopp utom ett(som jag ändå inte fick göra det på) kan man inte vara annat än nöjd. En liten ransakning av vad som inte funkade till 100% och hur man kan skulle kunna göra för att nå dit kan dock vara på sin plats. Ska man ändå satsa på att få ut max av sin träning skadar det ju inte att försöka se det hela genom negativa glasögon för att vända det man hittar till något positivt.
Efter min 4:e förkylning detta år, lika många som året innan, men säkerligen minst 3 mer än 2009 och alla år innan dess, har jag förstått att något är fel. Jag vet att direkt efter hårda träningspass är en imunförsvar som mest utsatt, att stoppa i sig något så fort som möjligt efter sånna träningspass är viktigt. Min medicin väldigt stark Oboy. Även viktigt är att sova och äta ordentligt. Äta bra kost är jag ganska bra på men sova kan ta lite strykt. Har köpt sådana här mineral/vitamin-tabletter på apoteket(MittVal sport) men varit lite slarvig emellanåt att ta dem. Oftast för att jag helt enkelt glömmer bort att de är i min väska som jag har med överallt. Får helt enkelt köpa ett gäng och ställa ut lite överallt. Hemma, på jobbet, hos tjejen och päronen. Sömnen har som sagt blivit lite lidande ibland. Har helt enkelt lite svårt att gå och lägga mig i tid på kvällarna. Krävs jag blir hårdare på den punkten.
-Fix: Sova mer, Köpa mer kosttillskotts-tabletter.
Den enda skadan som har uppstått är Compartment syndrome. Först på vänster och sen på vänster vad(insida). Det gick helt okej när jag körde lite alternativ träning och sedan tejpade med sportejp kunde jag köra löpträning ganska så fort igen.
-Fix: Alternativ träning, Vila.
Kaffe har även varit en av mina svaga punkter. Det blir säkerligen en 6-7 koppar om dagen. Tror det var detta som påverkade mina sura uppstötningar i samband med längre hårdare träning. Efter lite experimenterande med mat innan träning har jag märkt att kaffe är ok på morgonen, även om jag tränar då, men inte under dagen om träning sker på kvällen.
-Fix: Mindre kaffe, Mer grönt te.
Vila är något jag inte klarar av så bra. Jag är till naturen en ganska slö människa. Jag märker nu när säsongsvilan är i sluttampen att falla för slappmongot i mig är ganska enkelt. Man kanske ställer sig frågan en och två gången varför man väljer en svettig och plågsam lång stund på ensliga små skogsvägar framför en varm och go soffa.
-Fix: Finns inget, bara vetskapen om hur mycket bättre det känns efter ett träningspass än om jag inte tränade.
Det sista är att jag upptäckt att för varje tävling som passerats och varje personligt rekord som tagits har det haft mindre och mindre betydelse eftersom man blir så van vid det tillslut. Har liksom inte blivit så själaglad eller svävat på moln varje gång. Inte det minsta. Inte som när jag tog 3-timmars gränsen för första gången på maran. Jag har helt enkelt blivit lite bortskämd och avtrubbad av det i år. Kanske är det i mångt och mycket att få slå sina tidigare rekord som driver mig till nya mål och nya utmaningar men jag hoppas att det inte bara är det för i så fall blir jag väldigt orolig när dipparna i resultatet kommer. För de kommer att komma.
-Fix: Ta löpning för va det är. Livet handlar inte bara om löpning även om man kan ta sig springades igenom det.
En liten slutsats:
Kan av detta dra slutsaten att långdistanslöpning har blivit mitt nya obsession och för att inte urvattna mitt intresse ska jag försöka vårda det väl. Jag får inte glömma varför jag för första gången började springa för en sisådär 15 år sedan. Jag måste också vara väldigt lyhörd på kroppens signaler och lära mig vad de betyder och agera därefter. Ganska så enkelt och självklart men inte lika enkelt att följa.
Efter min 4:e förkylning detta år, lika många som året innan, men säkerligen minst 3 mer än 2009 och alla år innan dess, har jag förstått att något är fel. Jag vet att direkt efter hårda träningspass är en imunförsvar som mest utsatt, att stoppa i sig något så fort som möjligt efter sånna träningspass är viktigt. Min medicin väldigt stark Oboy. Även viktigt är att sova och äta ordentligt. Äta bra kost är jag ganska bra på men sova kan ta lite strykt. Har köpt sådana här mineral/vitamin-tabletter på apoteket(MittVal sport) men varit lite slarvig emellanåt att ta dem. Oftast för att jag helt enkelt glömmer bort att de är i min väska som jag har med överallt. Får helt enkelt köpa ett gäng och ställa ut lite överallt. Hemma, på jobbet, hos tjejen och päronen. Sömnen har som sagt blivit lite lidande ibland. Har helt enkelt lite svårt att gå och lägga mig i tid på kvällarna. Krävs jag blir hårdare på den punkten.
-Fix: Sova mer, Köpa mer kosttillskotts-tabletter.
Den enda skadan som har uppstått är Compartment syndrome. Först på vänster och sen på vänster vad(insida). Det gick helt okej när jag körde lite alternativ träning och sedan tejpade med sportejp kunde jag köra löpträning ganska så fort igen.
-Fix: Alternativ träning, Vila.
Kaffe har även varit en av mina svaga punkter. Det blir säkerligen en 6-7 koppar om dagen. Tror det var detta som påverkade mina sura uppstötningar i samband med längre hårdare träning. Efter lite experimenterande med mat innan träning har jag märkt att kaffe är ok på morgonen, även om jag tränar då, men inte under dagen om träning sker på kvällen.
-Fix: Mindre kaffe, Mer grönt te.
Vila är något jag inte klarar av så bra. Jag är till naturen en ganska slö människa. Jag märker nu när säsongsvilan är i sluttampen att falla för slappmongot i mig är ganska enkelt. Man kanske ställer sig frågan en och två gången varför man väljer en svettig och plågsam lång stund på ensliga små skogsvägar framför en varm och go soffa.
-Fix: Finns inget, bara vetskapen om hur mycket bättre det känns efter ett träningspass än om jag inte tränade.
Det sista är att jag upptäckt att för varje tävling som passerats och varje personligt rekord som tagits har det haft mindre och mindre betydelse eftersom man blir så van vid det tillslut. Har liksom inte blivit så själaglad eller svävat på moln varje gång. Inte det minsta. Inte som när jag tog 3-timmars gränsen för första gången på maran. Jag har helt enkelt blivit lite bortskämd och avtrubbad av det i år. Kanske är det i mångt och mycket att få slå sina tidigare rekord som driver mig till nya mål och nya utmaningar men jag hoppas att det inte bara är det för i så fall blir jag väldigt orolig när dipparna i resultatet kommer. För de kommer att komma.
-Fix: Ta löpning för va det är. Livet handlar inte bara om löpning även om man kan ta sig springades igenom det.
En liten slutsats:
Kan av detta dra slutsaten att långdistanslöpning har blivit mitt nya obsession och för att inte urvattna mitt intresse ska jag försöka vårda det väl. Jag får inte glömma varför jag för första gången började springa för en sisådär 15 år sedan. Jag måste också vara väldigt lyhörd på kroppens signaler och lära mig vad de betyder och agera därefter. Ganska så enkelt och självklart men inte lika enkelt att följa.
Tuesday, November 8, 2011
En vecka i degens tecken.
En vecka har gått och jag har endast fått in ett träningspass. Det beror mest på en säsongsvila på 2 veckor men även att sjukdom har tagit över min kropp. Den här tiden har fått mig att fundera lite, av det som varit och det som skall komma. Vad som funkat och vad som inte funkar. Det är många tankar som vill ut men jag vet inte riktigt på vilket sätt. Därför har jag skissat lite på kommande inlägg så jag kan precisera mina funderingar. Här är det i alla fall.
Säsong 2011: Vad kan bli bättre?, del 1
Kritisera och fundera på förändringar av det som inte funkat.
Säsong 2011: Vad gjorde jag bra?, del 2
Vad var bra och funkade för mig?
Säsong 2011: Hur tränade jag?, del 3
Summering av träning jag gjort och hur det har funkat.
Säsong 2011: Tävlingssummeing?, del 4
Utvärdering av säsongens tävlingar.
Los Angeles Maraton:
Ett försenat referat (Bloggen fanns inte då)
Säsong 2012: Plannering
What to do?
Få se om jag orkar skriva allt det här men det känns i alla fall bra när man har en plan.
Säsong 2011: Vad kan bli bättre?, del 1
Kritisera och fundera på förändringar av det som inte funkat.
Säsong 2011: Vad gjorde jag bra?, del 2
Vad var bra och funkade för mig?
Säsong 2011: Hur tränade jag?, del 3
Summering av träning jag gjort och hur det har funkat.
Säsong 2011: Tävlingssummeing?, del 4
Utvärdering av säsongens tävlingar.
Los Angeles Maraton:
Ett försenat referat (Bloggen fanns inte då)
Säsong 2012: Plannering
What to do?
Få se om jag orkar skriva allt det här men det känns i alla fall bra när man har en plan.
Tuesday, November 1, 2011
Frankfurt Maraton 2011
Okej jag tar och beskriver det här från början.
Klockan står på 04:00 och det är fredag morgon. Väskorna står packade och det mesta är under kontroll just nu känns det som. Rafsar ihop det sista och plockar med mig frukosten, bestående av vatten en termos kaffe och några torra brödbitar, med mig ut genom köksdörresn och låser efter mig så tyst som möjligt. Vill inte vecka tjejen som ligger och sover så sött. Det är kolsvart och kallt ute, knappt några bilar på vägen. Planet skall lyfta 07:30 från arlanda och trotts att jag egentligen är en tidoptimist så är jag i sådana här lägen ute i väldigt god tid (jmf hemfärd). Sitter och sippar på kaffet samt knaprar lite på de utsökta brödkanterna och fantiserer om hur jag vill att loppet skall utspela sig. Det tar väl ca 1h ut till flygplatsen och väl där går det hyfsat fort att checka in och ta sig till gaten. Tar ytterligare kaffe på starbucks och kan vi det här kaget säkert satt i mig 1 liter. Bytet på Kastrup/Köpenhamn går smort. Det var ändå ganska kort tid mellan landing och byte, ca 40min, ännu ett orosmoment ur världen. För dem som inte vet det är detta faktiskt första gången jag reser helt själv. Lite extra pirrigt så att säga. Väl i Frankfurt var det heller inga problem att hitta med tåget till själva centrum och hotellet låg sedan 300m från centralstationen.
Väl framme och klockan är kanske runt lunch och jag har nu 2 dygn framför mig helt själv. Sätter igång och letar upp restaurangen Vapiano efter rekommendationer från en klubbkamrat. Trevligt ställe där kocken kokar ihop pastan medans man beställer. Dock vissa problem att förstå beställningförfarandet och det hjälper inte jättemycket att tyskarna inte verkar vara jätteförtjusta i att prata engelska. Trodde bara det var Fransmännen som var sådana. Drog på eftermiddagen några lätta km med stegringar lägs floden Main. Sedan var det Jag, min pastasallad, mina öl(alkoholfria) och CNN som umgicks resten av kvällen. För övrigt det enda programmet Inte på tyska på hotellets TV. Så jag har hållt mig uppdaterad på allt som hänt i världen de två närmaste dygnen innan starten.
Lördagen blev ganska lik fredagen. Hämtade ut nummerlappen och chipet för tidtagning. Fick den tillhörande godie-bagen innehållande bland annat 4 målade hårdkokta ägg (what!? 60000 kokta och färgade ägg, okeeej) och duracell-batterin (kan ju vara bra att ha). Gick och la mig runt 18 och ställde klockan på 21 för att käka sista pastamåltiden. Glömde nästan att ställa tillbaka klockan för vintertid men kom på det precis innan jag tänkte släckte för kvällen.
Söndagen. Vaknade innan klockan slog för väckning 07:00. Tog mig en dusch och intog sedan hotellets frukost. Vankade sedan direkt iväg till starten för att lämna in två av mina gels som man kunde få utkörda längs banan. En tjänst som tävlingen hade för löpare som springer under 2:45. Tyvärr stängde den klockan 08:00 och min ajfån hade fått för sig att automatisk ställa tillbaka till Vintertid trotts att jag stängt av automatinställning av tiden. Jaja, inte hela världen hade ändå mitt lilla bälte där jag kunde transportera dem längs loppet. Två i bältet och en i handen. Dock var jag nu en timma efter i min planering. Blev lite stressigt och prommenaden/joggen tillbaka till hotellet fick bli min uppvärmning. Träffade på vägen Solvikingarnas Mattias Jonsson som jag utbytte några snabba ord med. Körde lite ruscher upp för trapporna till mitt rum, längst upp, på 7:e våningen. Slängde på mig tävlingskläderna och packade ner det jag skulle ha i ombytesväg. Snabbt tillbaka till starten och var där ca 20min innan startskottet skulle gå (10:00). Stod mest och hoppade på stället för att hålla mig lite varm och förvånades över alla svenskar jag ändå hörde. Fick stå i den främsta startgruppen som var något stor i mitt tycke. Löpare som gör 3:15 och snabbare. Orkade inte ödsla energi på att försöka tränga mig fram och tänkte att det ger nog med sig ganska fort efter start. All information som ropades ut ur högtalarsystemet var bara på tyska och även om språk inte är min starka sida förstod jag ändå när de började räkna ner från 10.
Kommer faktiskt inte ihåg så mycket från själva loppet. Inte så många konkreta minnen iaf. Man börjar inne i centrum för att springa massa cirklar runt den och jag hade noll koll på vart jag var. Mitt lokalsinne är inte heller direkt det bästa. Sedan ut ur staden på en lång vända på massa långa lättsprunga rakor och tillbaka igen för lite varv i centrala frankfurt. Då är man så pass körd i huvudet så det går liksom inte att reflektera över var man ev skulle var i förhållande. Det som mest fastnade på näthinnan var starten, alla sambaorkestrar runt om och ett bråk mellan 3 löpare 3km från mål.
Det var som sagt en gaska stor första startgrupp villket för min del innebar en del stoppklossar fram för mig. Trodde gatan skulle vara större och passering av dess inte skulle bli så stort problem. Tji fick jag och fick lite smått panik då jag såg första km passera på 4:13. Nu blev det lite hockeytacklande framåt och en del sura miner och tillmälen ropades säkert efter mig, kund dock inte brytt mig mindre. Blir som alltid lite sur och irriterad av dessa löpare som pressar sig längst fram i starten och börjar jogga efter 1km. Efter detta är det inte mycket konkret jag kommer ihåg. Passerad dock en Helsiborgslöpare, Hässelbylöpare och någon från Akele. Satte i mig första gel'en efter 20km (200g, Vitargo, Apelsin), andra mellan 28-32, tror jag, sista någon gång vid 35 men lyckades inte få ner hela. Hade runt 25-30 någonstans sprungit förbi två Portugiser och en Tysk i någon klunga och dessa tre och jag skulle växevis passera varanndra och springa i mål samtidigt. Det var ockå dessa 3 herrar som skulle komma i dispyt då tysken hade sneddat in framför en av portugiserna som nästan vurpat mitt framför näsan på mig och ordväxlingen pågick i ett par kilometer. De hade dock blivit sams väl i mål.
Målgången för dem som inte känner till det är en raka på 100-150m innomhus med discoljus och tysk dunka-dunka och pompom tjejer längs upploppet. Inte lika magiskt som jag föreställde mig att det skulle vara, då föredrar jag stockholms målgång på stadion.
Strax efter målgång stötte jag på Mattias från Solvikingarna som gjort PB på 2:36:12 och Sedan träffade jag Bålsta IK's Mustaniemi som gjort smått fantastiska 2:27:55 och Hässelby SK's Niklas Andersson som lubbat i mål på 2:31:54. Kanoninsatser alla dessa herrar.
Min egen tid blev tillslut PB på 2:38:19 (netto) efter två jämna och väldisponerade halvor på 1:18:45 och 1:19:34. Endast 2 misslyckade km, 1:a på 4:13 och av någon anledning 37 som gick på 4:19 (GPS spunk på den senare kanske).
Slöt på kvällen upp med Mattias och hans Solvikinggäng från Göteborg för att fira bravaderna med Pizza och öl som sig bör efter en sådan här dag. Blev en hel del snackande och helt plötsligt var klockan närmare 8 på kvällen och det blev lite brådis till flyget som skulle gå kvart i tio. Till råga på allt krånglade tåget och vi fick smått panik men allt redde ut sig och vi hann innan avgång, dock inte med mycket marginal. Usch! Min värsta mardröm, nästan, att behöva stressa och inte vara säker på att hinna med sitt flyg. Aldrig mer!
Nöjd? Ja och Nej.
Ja för att jag klarade målet att komma under 2:40, Ja för att jag nu får springa SM nästa år i Stockholm, Ja för att 2:38 är helt ok förbättring med tanke på mina sex senaste maror som har gått i rätt håll och alltid varit snabbare än föregående. Ja, för att det är ett PB och ett PB är alltid ett PB det går inte att komma ifrån.
Varför är jag inte nöjd då? Jag vet att en bra dag hade kunna gett en tid ner mot låga 2:37 och kanske under. Det i kombination med att projektet är avslutat och det långt till nästa mål känns lite tomt. Nu infinner sig dessutom en säsongs-vila på 2 veckor med bara några få lätta jogging-rundor. Det är lite jobbigt att inte få göra det man älskar och brinner för att göra och det man är van vid. Men de är bara att kämpa på och vetskapen av att det bara gör kroppen gott gör det lite lättare, inte lätt, men lite. Det här får mig att bekräfta mina misstankar att resan lika viktigt som målet. kanske till och med viktigare.
Lite reflektioner:
Vägen till mitt mål har inte var speciellt brokig och med efter framgång efter ramgång har jag kunna fylla på mitt motivationsförråd allt eftersom. Det blir nu nya tag mot säsong 2012. Jag inser ju att det blir allt svårare och svårare att göra några större framsteg men målet för nästa år måst ändå vara att bli några minuter snabbare på 42km. Skall samtidigt försöka kapa minuter och sekunder halvmaran och milen. Så här och i detta nu måste mina nya mål bli 2:35 på maran, 1:13:30 på halvmaran och under 33 på milen. Kan kännas lite kaxigt tycker jag själv men alla dessa mål känns rimliga och går vår-maran riktigt bra så ska jag även försöka sänka höst-maran några ytterligare snäpp, kanske till och med ner mot 2:32. Får bara se vilken mara som bli min höstmara. Funderar på Oslo eller Växjö, vore kul att springa någon udda och ganska lätt mara.
Klockan står på 04:00 och det är fredag morgon. Väskorna står packade och det mesta är under kontroll just nu känns det som. Rafsar ihop det sista och plockar med mig frukosten, bestående av vatten en termos kaffe och några torra brödbitar, med mig ut genom köksdörresn och låser efter mig så tyst som möjligt. Vill inte vecka tjejen som ligger och sover så sött. Det är kolsvart och kallt ute, knappt några bilar på vägen. Planet skall lyfta 07:30 från arlanda och trotts att jag egentligen är en tidoptimist så är jag i sådana här lägen ute i väldigt god tid (jmf hemfärd). Sitter och sippar på kaffet samt knaprar lite på de utsökta brödkanterna och fantiserer om hur jag vill att loppet skall utspela sig. Det tar väl ca 1h ut till flygplatsen och väl där går det hyfsat fort att checka in och ta sig till gaten. Tar ytterligare kaffe på starbucks och kan vi det här kaget säkert satt i mig 1 liter. Bytet på Kastrup/Köpenhamn går smort. Det var ändå ganska kort tid mellan landing och byte, ca 40min, ännu ett orosmoment ur världen. För dem som inte vet det är detta faktiskt första gången jag reser helt själv. Lite extra pirrigt så att säga. Väl i Frankfurt var det heller inga problem att hitta med tåget till själva centrum och hotellet låg sedan 300m från centralstationen.
Väl framme och klockan är kanske runt lunch och jag har nu 2 dygn framför mig helt själv. Sätter igång och letar upp restaurangen Vapiano efter rekommendationer från en klubbkamrat. Trevligt ställe där kocken kokar ihop pastan medans man beställer. Dock vissa problem att förstå beställningförfarandet och det hjälper inte jättemycket att tyskarna inte verkar vara jätteförtjusta i att prata engelska. Trodde bara det var Fransmännen som var sådana. Drog på eftermiddagen några lätta km med stegringar lägs floden Main. Sedan var det Jag, min pastasallad, mina öl(alkoholfria) och CNN som umgicks resten av kvällen. För övrigt det enda programmet Inte på tyska på hotellets TV. Så jag har hållt mig uppdaterad på allt som hänt i världen de två närmaste dygnen innan starten.
Lördagen blev ganska lik fredagen. Hämtade ut nummerlappen och chipet för tidtagning. Fick den tillhörande godie-bagen innehållande bland annat 4 målade hårdkokta ägg (what!? 60000 kokta och färgade ägg, okeeej) och duracell-batterin (kan ju vara bra att ha). Gick och la mig runt 18 och ställde klockan på 21 för att käka sista pastamåltiden. Glömde nästan att ställa tillbaka klockan för vintertid men kom på det precis innan jag tänkte släckte för kvällen.
Söndagen. Vaknade innan klockan slog för väckning 07:00. Tog mig en dusch och intog sedan hotellets frukost. Vankade sedan direkt iväg till starten för att lämna in två av mina gels som man kunde få utkörda längs banan. En tjänst som tävlingen hade för löpare som springer under 2:45. Tyvärr stängde den klockan 08:00 och min ajfån hade fått för sig att automatisk ställa tillbaka till Vintertid trotts att jag stängt av automatinställning av tiden. Jaja, inte hela världen hade ändå mitt lilla bälte där jag kunde transportera dem längs loppet. Två i bältet och en i handen. Dock var jag nu en timma efter i min planering. Blev lite stressigt och prommenaden/joggen tillbaka till hotellet fick bli min uppvärmning. Träffade på vägen Solvikingarnas Mattias Jonsson som jag utbytte några snabba ord med. Körde lite ruscher upp för trapporna till mitt rum, längst upp, på 7:e våningen. Slängde på mig tävlingskläderna och packade ner det jag skulle ha i ombytesväg. Snabbt tillbaka till starten och var där ca 20min innan startskottet skulle gå (10:00). Stod mest och hoppade på stället för att hålla mig lite varm och förvånades över alla svenskar jag ändå hörde. Fick stå i den främsta startgruppen som var något stor i mitt tycke. Löpare som gör 3:15 och snabbare. Orkade inte ödsla energi på att försöka tränga mig fram och tänkte att det ger nog med sig ganska fort efter start. All information som ropades ut ur högtalarsystemet var bara på tyska och även om språk inte är min starka sida förstod jag ändå när de började räkna ner från 10.
Kommer faktiskt inte ihåg så mycket från själva loppet. Inte så många konkreta minnen iaf. Man börjar inne i centrum för att springa massa cirklar runt den och jag hade noll koll på vart jag var. Mitt lokalsinne är inte heller direkt det bästa. Sedan ut ur staden på en lång vända på massa långa lättsprunga rakor och tillbaka igen för lite varv i centrala frankfurt. Då är man så pass körd i huvudet så det går liksom inte att reflektera över var man ev skulle var i förhållande. Det som mest fastnade på näthinnan var starten, alla sambaorkestrar runt om och ett bråk mellan 3 löpare 3km från mål.
Det var som sagt en gaska stor första startgrupp villket för min del innebar en del stoppklossar fram för mig. Trodde gatan skulle vara större och passering av dess inte skulle bli så stort problem. Tji fick jag och fick lite smått panik då jag såg första km passera på 4:13. Nu blev det lite hockeytacklande framåt och en del sura miner och tillmälen ropades säkert efter mig, kund dock inte brytt mig mindre. Blir som alltid lite sur och irriterad av dessa löpare som pressar sig längst fram i starten och börjar jogga efter 1km. Efter detta är det inte mycket konkret jag kommer ihåg. Passerad dock en Helsiborgslöpare, Hässelbylöpare och någon från Akele. Satte i mig första gel'en efter 20km (200g, Vitargo, Apelsin), andra mellan 28-32, tror jag, sista någon gång vid 35 men lyckades inte få ner hela. Hade runt 25-30 någonstans sprungit förbi två Portugiser och en Tysk i någon klunga och dessa tre och jag skulle växevis passera varanndra och springa i mål samtidigt. Det var ockå dessa 3 herrar som skulle komma i dispyt då tysken hade sneddat in framför en av portugiserna som nästan vurpat mitt framför näsan på mig och ordväxlingen pågick i ett par kilometer. De hade dock blivit sams väl i mål.
Målgången för dem som inte känner till det är en raka på 100-150m innomhus med discoljus och tysk dunka-dunka och pompom tjejer längs upploppet. Inte lika magiskt som jag föreställde mig att det skulle vara, då föredrar jag stockholms målgång på stadion.
Strax efter målgång stötte jag på Mattias från Solvikingarna som gjort PB på 2:36:12 och Sedan träffade jag Bålsta IK's Mustaniemi som gjort smått fantastiska 2:27:55 och Hässelby SK's Niklas Andersson som lubbat i mål på 2:31:54. Kanoninsatser alla dessa herrar.
Min egen tid blev tillslut PB på 2:38:19 (netto) efter två jämna och väldisponerade halvor på 1:18:45 och 1:19:34. Endast 2 misslyckade km, 1:a på 4:13 och av någon anledning 37 som gick på 4:19 (GPS spunk på den senare kanske).
Slöt på kvällen upp med Mattias och hans Solvikinggäng från Göteborg för att fira bravaderna med Pizza och öl som sig bör efter en sådan här dag. Blev en hel del snackande och helt plötsligt var klockan närmare 8 på kvällen och det blev lite brådis till flyget som skulle gå kvart i tio. Till råga på allt krånglade tåget och vi fick smått panik men allt redde ut sig och vi hann innan avgång, dock inte med mycket marginal. Usch! Min värsta mardröm, nästan, att behöva stressa och inte vara säker på att hinna med sitt flyg. Aldrig mer!
Nöjd? Ja och Nej.
Ja för att jag klarade målet att komma under 2:40, Ja för att jag nu får springa SM nästa år i Stockholm, Ja för att 2:38 är helt ok förbättring med tanke på mina sex senaste maror som har gått i rätt håll och alltid varit snabbare än föregående. Ja, för att det är ett PB och ett PB är alltid ett PB det går inte att komma ifrån.
Varför är jag inte nöjd då? Jag vet att en bra dag hade kunna gett en tid ner mot låga 2:37 och kanske under. Det i kombination med att projektet är avslutat och det långt till nästa mål känns lite tomt. Nu infinner sig dessutom en säsongs-vila på 2 veckor med bara några få lätta jogging-rundor. Det är lite jobbigt att inte få göra det man älskar och brinner för att göra och det man är van vid. Men de är bara att kämpa på och vetskapen av att det bara gör kroppen gott gör det lite lättare, inte lätt, men lite. Det här får mig att bekräfta mina misstankar att resan lika viktigt som målet. kanske till och med viktigare.
Lite reflektioner:
Vägen till mitt mål har inte var speciellt brokig och med efter framgång efter ramgång har jag kunna fylla på mitt motivationsförråd allt eftersom. Det blir nu nya tag mot säsong 2012. Jag inser ju att det blir allt svårare och svårare att göra några större framsteg men målet för nästa år måst ändå vara att bli några minuter snabbare på 42km. Skall samtidigt försöka kapa minuter och sekunder halvmaran och milen. Så här och i detta nu måste mina nya mål bli 2:35 på maran, 1:13:30 på halvmaran och under 33 på milen. Kan kännas lite kaxigt tycker jag själv men alla dessa mål känns rimliga och går vår-maran riktigt bra så ska jag även försöka sänka höst-maran några ytterligare snäpp, kanske till och med ner mot 2:32. Får bara se vilken mara som bli min höstmara. Funderar på Oslo eller Växjö, vore kul att springa någon udda och ganska lätt mara.
 |
| Poser :) |
Subscribe to:
Posts (Atom)