Friday, December 13, 2013

En olycka kommer sällan ensam

Äntligen har man fått lägga en riktigtränings vecka bakom sig. Förra veckan, vecka 49, blev det hela 6 träningspass.  Visserligen väldigt lätta pass men ändock. Har inte fått några bakslag rent sjukdomsmässigt. 66 kilometer tror jag det blev och jag såg fram mot att få testa lite fart i tisdags med gruppen i storängshallen. Lite 200ingar och 400ingar. Det gick faktiskt riktigt bra. Kunde pressa upp pulsen utan att kroppen sa ifrån. Visserligen i farter jag normalt sätt har väldigt lätt för. Kunde till och med avsluta med en 200ing på 32 sek.  Inte alls vad jag förväntade mig. Tror att det var ca 7 veckor sedan jag sprang ett riktigt intervallpass. Det inkluderar dessutom 5 veckors vila. Mycket nöjd calle med andra ord. Men...

Har en tid haft en diffus känsla i trakten under magen. Ungefär där man kan trycka på urinblåsan när man är lite extra kissnödig :) Har inte tänkt så mycket på det. Trodde det var träningsvärk eller att jag bara var lite sliten. Efter att träning och klubbkamraten Nino fått något som kallas sportbråck och beskrivit liknande symptom började jag fundera lite. Glömde dock bort det och efter Frankfurth marathon (Läs 5 veckor vila). Efter Tisdagens intervallpass. Det första riktiga på ett bra tag kom känslan tillbaka. Dagen efter ville det inte riktigt släppa. Tog mig då i kragen och ringde Nino och fick fatt på hur han fått hjälp (läs www.specialistgruppen.se) och fick ett namn, Joakim Kastebring. Han ska vara ledande inom området kring problem med ljumske och dylikt. Gick så dit, i onsdags, ganska så nervös och var stålsatt för det värsta. Hoppades dock att jag skulle vara ute i god tid och inte låtit den eventuella skadan gått för långt. Fick vad jag anser vara positiva besked. Får fortsätta springa, men varannan dag. Kan köra intervaller, men bara på 70%. Ingen styrka som belastar området i fråga (Läs speciellt situps). Skall tillbaka nästa vecka på uppföljning och se hur det har utvecklats.

Tydligen så är problemet liknande vad många unga kan få som växer och tränar, framförallt fotboll och ishockey. Nämligen slatter i knät. Det innebär att musklerna i låren växer och utvecklas, men där musklerna fäster i knät (muskelfästena) hinner inte med att utvecklas i samma takt. Men för mig gäller det istället där magmusklerna fäster ner mot pubis-benet. Jag hoppas på det bästa men stålsätter mig lite också. Men jag är duktig på att vila iaf :)

Monday, December 2, 2013

Sjuk sjuk sjuk

Sjuk sjuk sjuk. Ja så kan man sammanfatta de senaste 6 veckorna. 1 vecka innan maran i Frankfurt och 5 efter,  hittills. Det har varit segt segt segt. De första 3 efter maran gjorde ju inte så mycket eftersom jag ändå skulle vila. Men sen ville det liksom inte släppa. Känner mig pigg och fräsch i kroppen. Skulle börja för två veckor sedan. Men det blev bakslag ganska omgående. Gick till doktorn/vårdcentralen (för första gången på kanske 15år) och fick diagnosen vanlig virus förkylning. Fick lite hostmedicin med morfin, cocylana-nånting. En riktig rajraj medicin. Låg sänkt i två dagar innan kroppen accepterade medicinen. Har varit tålmodig och tagit det lugnt. Tyvärr släpper inte hostan som verkar sitta djupare än vanlig förkylnings hosta. Det låter som någon slags rosslig rökhosta. Inte så att det stör när man är vaken men det tenderar att blossa upp lite när jag ska gå upp eller gå och lägga mig. Känner mig just nu ganska uppgiven. 5 veckor utan knappt någon träning alls. Dessutom har jag ingen karaktär vad det gäller att stoppa i sig onyttigheter när jag inte tränar. Det blir liksom dubbelt så mycket om inte mer. Dessutom ingen träning, ingen svår matte Vad som händer med kroppen då. Jaja nu ska jag inte klaga mer. Jag lever ju i alla fall.

Saturday, November 16, 2013

Säsongen 2013

Tänkte jag skulle ta och sammanfatta säsongen lite. Den blev lite längre än förra då jag avslutade förra efter Berlin maraton 2012 och denna efter Frankfurt i år. Det ger ungefär 13 månaders träning nästan utan något uppehåll på grund av skada eller sjukdom. Det enda jag kan minnas är en matförgiftning innan Berlin halvmaraton i våras och denna förkylning som jag ådrog mig veckan innan Frankfurth.

Dessa 13 månader blev totalt 6244km och räknar man ett år tillbaka innan starten för Frankfurth blev det 6153km. Snittet i veckan 118km. Dvs 16.9km om dagen. Topp månaden låg på 600km och topp veckan på 188km. Samlade ihop 38 veckor över 10 mil och 8 veckor över 15 mil.

Träningen har funkat förvånansvärt bra och jag och coachen har hittat ett träningsupplägg som funkar. Vintern fram till nyår efter säsongsvila blev en uppstarts-period där mängden och kvalitén inte var det viktigaste. Nyårsloppet blev starten på säsongen. Ett lopp som funkar som väckarklocka för kroppen. Dags att sätta igång och sluta vara vek. 33.48 på 10k vittnar om att formen inte var den bästa då. Som sig bör. Januari och Februari blev det kvalitet men inte så mycket mängd. Månads mängden November - Februari låg på runt 40 mil. Efter Innomhus SM, som blev en lyckad historia med 13 sekunders pers på 3000m mer till 8.42, blev det mer mängd. Här bestämde vi(Jag och Coach) oss för att skippa maran och satsa på kortare distanser fram till hösten. Dock han jag med en lite misslyckad halvmara innan träning mot 3000-10000m påbörjades. Sprang lite 10k landsvägslopp för att känna på och testa form. Sprang även Stockholm Maraton som långpass(3.07). Det första riktiga testet efter ISM blev sedan Enhörna Challenge 5000m. Där det blev pers med hela 19 sekunder efter ett hyfsat bekvämt lopp på 15.10. Vårens trämning hade givit väldigt önskade resultat. Sommaren innehöll sedan ett gäng banlopp på 3000-1000 där det persades med 8.40, 15.08 och 31.21. Detta innan årets andra huvud mål Stora SM och 10000m. Målet var klart men jag insåg att förbättra mig med 22 sekunder sen loppet på Långlöparnas Kväll skulle bli svår. Gick dock ut för att satsa på en tid under 31 minuter. Fick ett perfekt lopp och fick för första gången testa på broderlig och rättvis draghjälp när jag hamnade tillsammans med en av de erfarna Gross bröderna. Vi drog var sitt varv nästan hela vägen vilket resulterade i årets och mitt totalt sett bästa lopp utan konkurrens. Det blev tillslut 30.57 och det kändes nästan overkligt. Sedan blev det ett till misslyckat försök på halvmaran i Stockholm. Dock pers igen men bara med 9 sekunder. Börjar inse att det där med halvamaran inte var min grej. Skulle få det svart på vitt lite senare. Träningen hade slitit på kropp och knop och jag började räkna ner träningspassen innan maran. Träningen gick kanon ända fram till loppet. Tyvärr blev jag förkyld och loppet gick som det gick och nu sitter jag här med sviterna från en Maraton förkylning. I 4 veckor har jag nu levt med symptomerna.

Det är svårt att inte ge säsongen som varit toppbetyg. Allt har rullat på som tänkt. Ja till och med lite bättre än tänkt. Den enda nageln i ögat är mina halvmarathon-tider som pekat mot en tid en bit under 1.10 men som bäst blev 1:11.26. Men det fick sin förklaring veckan efter loppet i Stockholm. Runt årsskiftet gjorde vi i vår träningsgrupp ett så kallat Laktat-test där man testar sin VO2max, sin lungor-kapacitet och sin tröskelfart. Jag fick även som utvald i ett test, för löpare som gjort en tid under 31 minuter på milen, göra ett till veckan efter Stockholm Halvmaraton på GIH. Där visade det sig tydligt att tröskel-farten inte hängt med i utvecklingen. VO2max hade gått från 72,3(ml/kg) vid årets början till 76,9 nu. Mina lungors kapacitet (max syreupptag) hade ändrats från på 5,02 (L/min) mot 5,25 nu. Däremot hade min tröskel-fart inte hängt med. Det är den farten då det produceras lika mycket mjölksyra som kroppen kan klara av ta hand om (tror jag). Den var endast på 84%(bör vara minst 90%) av mitt Vo2Max. Det var lika med 17.9km/h, alltså 3:21min/km. Det blir lika med 1:10:41 på 21k. Ganska nära mitt pers på halvmaran. Det gick bra i ca 12 km men längre än så blev riktigt jobbigt på mina två försök. Därav bra resultat på 10k men inte på 21k. Tydligen hade jag lågt maxlaktak vilket är bra på längre distanser så Maraton kommer nog bli min bästa distans på sikt. Kul, för det är just det jag siktar på.

Löpsteget har även det utvecklats och jag har fått lyft i mitt mera maraton-anpassade steg. Detta är nog en kombination av träningen för kortare distanser samt all funktionell styrke-träning som gjorts. Oftast 4 pass i veckan a 30 min. Två pass som görs på klubb-träningarna med ganska grundläggande övningar så som plankan och ufalls-steg. Dessutom kombineras det med två prehab-pass i form av diverse pilatesövningar.

På en säsongssammanfattning måste man även ha någon form av lista så här kommer mina tre bästa och sämsta tävlingar:

Topp 3 - lopp
1. SM 10000m - 30.57
Ganska given tycker jag. Att springa sub32 på 10000m, som jag gjorde på Långlöparnas Kväll, är givetvis riktigt bra och stolt över att ha gjort. Men att spräcka 31 minuters barriären var inget jag faktiskt räknade med i år. Hade varit riktigt nöjd om jag "bara" fått 31.21 i år.

2. ISM 3000m - 8.42
Träningen hade gått bra. Men tävlingarna fram till ISM tydde inte på en tid ens under 8.50. Att då persa med hela 13 på en så kort sträcka som 3000m är jag riktigt nöjd med. Men framförallt blev jag förvånad. Kul. Riktigt kul.

3. Göteborgsvarvets seedningslopp 10k - 32.06
Startade här mest som tävlingspremiär utomhus.  Egentligen var tanken premiärmilen på djurgården. Men det fick bli detta istället. Hade hoppats på låga 33 men det blev en riktigt panglopp där jag fick trampas med den nya bekantskapen Elias Björnsson från Spring Åmål.

Topp 3 - sämsta lopp
1. Stafett SM 1500m - 4.23
Fick äran att representera Huddinge AIS i Stafett-SM (som jag inte en visste fanns). 4x1500m blev det. dessutom var det dagen efter Stockholms Brantaste så förutsättnigarna var inte de bästa. Det var halv storm och piskande regn. Vårt lag kom 5:a av 5 stycken där de andre innehöll mängder med landslagsmän som gör en bit under 4 minuter på sträckan.

2. Friidrotts kväll på stadion 3000m - 8.55
Träningen hade gått bra och jag ville få lite bra tider på 3000m under sommaren. Efter mitt försök på Hässelby Galan (där tidtagningssystemet kollapsade) där jag fick en manuellt tid på 8.52 vara jag riktigt revanschsugen. Gjorde vad jag kunder för dagen på ett blåsigt Stockholm Stadion. Dock fanns inte speeden i löpningen där. Mycket besviken bestämde jag efter detta lopp att göra ett sista försök, som sedan gick mycket bättre.

3. Stockholm halvmarathon - 1.11.26
Visste inte vilket av loppen Berlin och Stockholm jag skulle välja. Båda gick lika dåligt tyckte jag. Dock trodde jag detta skulle gå betydligt bätter då jag tränat bra ytterligare ett halvår. Men icke. Halvmaran får jag skjuta på framtiden. Eller bara skita i helt enkelt. Man kan inte vara bra på allt.

Monday, November 11, 2013

Chipsmackans tid.

Så det har gått 2 veckor sedan mitt senaste löpsteg. Det har varit 2 tuffa veckor. Men inte för att jag inte fått springa. Utan för förkylningen som satt i under maran ordentligt slagit fäste i min kropp. Så sammanlagt har jag haft de sega baskiluskerna inuti mig i 3 veckor. Det har så smått börjat släppa men små rest-symptomer i form av kvälls- och morgonhosta hänger kvar men verkar försvinna mer och mer. Med det har suget att springa kommit tillbaka. Så just nu går jag från ena misären till den andra. Men det är i alla fall bara snart en vecka kvar. Sen har jag haft 3 veckors löpvila. Känns som eoner av tid att inte träna på. Men jag är övertygad om att det gör mig gott. 

Så istället för att löp träna har jag ägnat mig åt att fantisera och reka nästa års tävlingar och ska börja planera tränings- och tävlingsupplägg. Bland annat är jag sugen på att kombinera min och min sambos förmodade semester i underbart vackra Norge genom att få springa ett eller att par motbackelöp. Eller vad sägs om 7.5k och 1030hm7k och 1000hm eller 3.5k och 305hm. Det är nästan så det vattnas i munnen. Dock är jag inte så väldigt talangfull när det gäller backe. Men vem har sagt att man måste vara duktigt när det är så förbannat kul. 

Tanken nästa säsong blir dock inte att satsa på backe utan att utveckla det jag verkar ha lite talang för. Nämligen bana. Det stora målet blir 10000m på SM och en bit under 31 minuter. Bara man får hålla sig frisk och hel. 

Just nu kan jag dock bara drömma och sukta efter sådana tiden. Men jag har i alla fall lyckats shoppa lite. Shopping som ska bedöva alla negativa tankar som uppstår när man inte får rasta benen och kuta intervaller så till den milda grad att man undrar om livet verkligen är så hemskt att man måste plåga sig så att nästan svartnar framför ögonen.

Avslutar denna lilla status-uppdatering med lite bilder från en säsongsvila samt nästa säsongs outfit.

Ännu helt oanvända. Nya Inov-8 190 och Nike Flyknit Racer.

De nya bacon-splitsen. Nästa år är det baconfärg som gäller.

Chipsmackan, löparens bästa vän?

Tuesday, October 29, 2013

Frankfurt Maraton. 2:31:07 PB

Kan väl börja med att konstatera att det inte gick som jag ville Frankfurt. Träning och tävlingar har under året går långt över förväntan. Har fått indikationer att det fanns indikationer på en tid en bra bit under 2.30.

Kan väl börja med halvmaran i Örebro som ganska lätt sprangs in på en bit under 1.13 för två veckor sedan. Där och då skulle jag säkert kunna göra en riktigt bra mara. Kände mig stark och säker på min kapacitet. Det kändes som det i alla fall skulle räcka till en sub2.27-tid. En vecka senare på lördag. 8 dagar innan maran var det dags för sista ansträngningen, Terräng-dm. Vaknade på lördag morgon med en oroväckande torr hals. Kändes som jag festat loss på lite för mycket whiskey dagen innan. Förutom det var det inte mycket till någon förkylning. Tog det relativt lugnt och sprang in på en andra plats. Tog därefter två vilodagar.  En extra för att safea lite. Körde 6 lätta tusingar på tisdagen. Vart nu lite hostig och snorig. Inget jätte mycket men tillräckligt för att kroppen skulle tycka det var jobbigt med intervaller. Fick träningsvärk dagen efter. Tillhör inte vanligheterna direkt. Inte på sådana lätta pass i alla fall. Förskte tänka bort problemet och intalade mig att det finns gott om tid att tillfriskna helt. Körde två lätta pass onsdag och torsdag. Kände mig bara tung och seg. Fortfarande lite snorig och hostig. Vilade sedan på fredagen. Åkte ner på lördag morgon och möte upp mitt rumskamrat Ragnar Freij. Den Finlands-baserad göteborgarna från Lund som springer för Högsbo. Vi hade idag väldigt trevligt under helgen. Möte upp mara mackan kvällen innan och snackade av oss massa nervositet inför loppet över en pastamiddag.

Sov väldigt gott natten till tävlings dagen. Hade för övrigt varit väldigt trött hela veckan så har försökt fått in så många sovtimmar som möjligt. Inte så jättegott tecken kanske men gjorde det bästa av situationen. Gick upp och njöt av hotell frukosten en bra stund innan det var dags att bege sig till starten. Det gäller att vara där i tid om man vill ha en bra plats. Gruppen bakom elit fältet innehöll nämligen alla löpare som gör 2.25-3.20 ungefär. Alldeles för stor om ni frågar mig. Irriterande eftersom officiellt räknar man tiden som går från startskottet tills man går i mål. Det är liksom inte så kul att ha ett påslag på 20 sekunder automatiskt bara för att man inte är jättebra på att tränga sig. Missade därför mitt eget klubb-rekord med 3 sekunder men jag persade med 15. Så om jag inte får starta med eliten så blir det nog inga fler Frankfurt för mig.

Starten gick tillslut och efter 20 sekunder passerade jag startlinjen. Det blev en hel del knuffade och skuffande för att ta mig framåt i startfältet under den första kilometern. Säkert många sura ansikten som resultat. Men ärligt talat, det sket jag fullständigt i. När det släppte hittade jag tillslut en klunga på 6 löpare inklusive mig själv. Enligt mackan skulle det vara guld värt att ha en klunga att gå med mellan km 13-20 eftersom det dagen till ära var ganska blåsigt och just där hade vi motvind. Från km 28-38 skulle vi sedan ha medvind. Ganska skönt att veta för just kilometer 28-38 är den jobbigaste delen av maran. Klungan som jag sprang med innehöll bland annat tre norrmän och vi höll ihop nästan halvvägs. Jag och en annan (spanjor?) var de som var kvar. Vi passerade halva sträckan på 1.13.48. Här låg jag nästan minuten bakom planen men en bra bit under 2.30. Gjorde den femte femman, min näst snabbaste, på 17.20 vilket är exakt tiden att hålla på 5k för att springa på 2.26 och som var planen.  Hade hittills gjort 17.10 - 17.30 - 17. 42 - 17.40 - 17.10. Här började jag dock känna av att kroppen nog inte skulle hålla för farten. Kanske inte ens för 2.30. Hade redan vid 15k börjat fått lite känningar på utsidan på låren. När jag sedan närmade mig 30k och började känna en hunger utan dess like kom första tanken att bryta. Men jag bruter helst inte om det inte är en direkt fara för hälsan. Försökte hålla ihop det till 35k för att det sen skulle kännas lite lättare mentalt att bara ha 7k till mål. Blir lite mental nerförsbacke då. Kämpade mig vidare och försökte hänga på studenternas Mark Hobbs (2:30:03) som passerade mig här någon stans. Men han gled sakta ifrån mig. Vid 38k kommer man tillbaka till staden och snurrar några varv på stadens gator innan man är i mål. Det var stundvis ganska jobbiga motvindar man fick jobba mot. Tillslut var du idag bara 2.2k kvar och en avslutning på 7:30 ( ca 3:20/k) skulle ta mig under mitt minimikrav. Fanns dock inte mycket krafter att hämta och jag ville bara i mål så jag fick sluta springa. Straxt innan man äntrade festhallen, för man springer i mål inomhus, var det nästan löjligt motvind som gjorde att man fick kryssa i vinden för att komma framåt. Letade tillslut mig i mål bara för att få lägga mig på rygg och somna. Men genast var det någon där som ville att jag skulle ställa mig upp. Gick några meter innan jag kände att kroppen ville något annat. Mådde skit helt enkelt. Men en spya senare var jag benen igen.

Träffade bland annat Colm (02:32:50) Fernando Dinis (02:35:08) Sven Ove Risa (02:31:46) efter målgång. Mångas tider som vittnade om att det varit kämpigt i vinden. Jag fick tillslut en tid på 2.31.07 vilket är pers med 14 sekunder. Min brutto-tid blev 2.31.27 vilket är 3 sekunder långsammare än min brutto-tid från Berlin men 14 sekunder snabbare än netto-tiden (2.31.21).

Det blev sen en lång och jobbig promenad tillbaka till mitt hotell som låg dryga kilometern från målet. Duktig hungrig och törstig dunkade jag i mig 1.5l tysk läsk och 2-3 glassar. Tog ett tag innan jag blev sugen på fast föda men efter jag inväntat en inte alltför nedslagen Ragnar som för första gången sprang en mara på över 3h blev det några ytterst goda öler och en kolhydratrik lunch. Resten av kvällen blev till att ligga på hotellrummet och tycka synd om mig själv. Tur att jag inte tog ett kvälls flyg hem för jag mådde verkligen pyton.

På det hela taget är jag ändock nöjd. Förmodligen satt lite av förkylningen fortfarande i musklerna. Maten jag kastade upp efter målgång vart i princip oprocessad och de 3-4 toalett besöken som är obligatoriska innan starten var knappt en. Kroppen höll nog på med annat än att ta upp näring från maten jag ätit. Det är min lekmannagissning.  Insåg nog ganska tidigt i veckan att detta kanske inte skulle gå vägen så som jag ville. Därför är jag som helhet inte helt nerslagen. Om det var rätt eller fel att köra DM 8 dagar innan trotts hals-klänningar låter jag vara osagt. Kunde ju lika gärna gått åt andra hållet. Även om jag hoppat tävlingen kanske jag lika gärna kunde blivit förkyld ändå. Kan inte ångra något. Bara lära av känslorna som jag haft och dra lärdom tills nästa gång jag befinner mig i samma situation. Faktum är att hade jag sprungit ett pang lopp och sprungit in på 2.29.55 hade jag varit mindre nöjd än idag än med mina 2.31.07. Avslutningen tar jag med mig. Att aldrig ge upp. Hur jobbigt det än är. Hade jag varit tipptopp och vädret varit bättre hade det gått snabbare. Men det är ingen idé att blicka bakåt. Bara framåt.

Just nu är jag ganska trött på allt vad löpning heter. Ska bli skönt att få några veckors ledighet där man kan släppa all press och bara koncentrera sig på att vara och samla tankarna och kraft inför nästa säsong. Men framför allt för att låta senor och leder få en chans att hinna återhämta sig. Ska väl se om jag orkar trycka ur mig en säsongs sammanfattning var det lider. Men nu finns risk att bloggen ligger lite på is ett tag.

2:27:59 hålltider som jag anmälde tidigt på året.

Ragnar begrundar sitt öde. Det här är livet?

Thursday, October 24, 2013

Hur ska det gå?

Har tagit det lugn under den gångna veckan. Som sig bör under maraton-veckan. Känner mig seg, med det är ju ganska vanligt. Hade små förkylningssymtomer under helgen som gick. Vilade för säkerhets skull Söndag och Måndag. Körde 6 lätta tusingar i Tisdags. Fast så lätta var de iof inte. Inte som jag vill att de ska kännas. Körde två lätta pass i Onsdags och Torsdags på 7 och 10k. Kändes ok. Men det var ju bara lättdistans. Har varit lite småsnorig under vecka och känt mig trött. Fokus har således legat på att sova och vila så mycket som möjligt. Imorn åker jag iaf ner och hoppas att jag skall vara så hel och frisk som möjligt på Söndag morgon. Målet kanske får revideras lite men det blir att köra på känsla. Skulle jag misslyckas blir det nog ingen satsning på Terräng-SM nästa år utan ett nytt försök nästa höst. Känns långt att vänta 2 år på nästa försök om jag skulle misslyckas nu. Men men, det är bara att tänka positivt. Det här ska gå vägen.

Sunday, October 13, 2013

Att fuska lite grann

För mig funkar det utmärkt att ha en tränare som säger åt mig vad jag ska träna. Det är inte något som alla verkat gilla. Men för mig har det en riktigt bra inverkan. Mycket för att få variation i träningen men också för att någon bryr sig om det man håller på med. Hade jag bestämt själv hade jag nog kört tusingar varje intervallpass och samtidigt sprungit längre och längre sträckor tills jag tillslut skulle blivit skadad eller övertränad.

Nu har de senaste veckorna varit ganska hårda mängd mässigt och jag ligger på gränsen för vad jag klarar av och vad kroppen klara av att suga åt sig. Då är det bra att ha någon som säger till och drar i handbromsen. Vare sig man vill eller ej. Samma sak är det med säsongsvila och min träningsfria dag i veckan. Jag hade helst sluppit båda. Men vill man tänka långsiktigt med sina planer är dessa detaljer nödvändiga.

I onsdags efter ett lite för långt kvälls-pass och efter två 17mils veckor fick det bli vila på torsdags morgonen på coachens order. Detta efter lite kilometer-fuskande :). Det var precis vad jag behövde. Jag var riktigt sliten och ganska osugen på att springa. Suget kom tillbaka och kvälls intervallerna gick kanon. Nu slutade hela veckan på 14 mil inklusive hårda intervallet i tisdags, 12×1000m med 45 sek ståvila, lång terrängstege i torsdag samt halvmaran som träning i lördags.

Det blev Åstadsloppet som fick äran att testa min maraform. Tyckert det är skönt att springa lopp som träning då det blir lite lättare att motivera sig till tempot och längden. Tanken var marafart eller lite snabbare. Svårt att avgöra vad min marafart skulle vara men det börjar växa fram ett mål efter helgens lopp på hyfsat bekväma 1.12.23. Skulle inte påstå att det är min marafart. Men nog känns 1.13 som en tänkbar öppning halvvägs. Håller jag det blir det 2.26 men av erfarenhet så brukar andra halvan gå lite segare. Då känns sub 2.27 som ett högst rimligt mål.  Skammgränsen/minimikravet känns som 2.30 och överkurs målet under 2.25.

Loppet som gick i Örebro var grymt trevligt och nog en av de plattaste och finaste jag sprungit. Innan starten träffade jag bekanta Niklas Sydow, Fredrikshovs If, Anders Eriksson, IF Göta, Andersarna, Kleist och Grahl från Akele och Enhörna samt arrangörsklubbens Erik Anfäldt. Flertalet som skulle springa snabbare än mig för dagen. När startskottet gick for de iväg tillsammans med en okänd Eskilstunalöparr som tillslut skulle vinna loppet. Första femman som var lätt utför gick lekande lätt. Fick springa ensam i hela loppet men det tyckte jag bara kunde bara en bra mental övning. Hade dock några som hängde på i min rygg. Den segaste upptäckte jag senare var den trevliga bekantskapen Andreas Magnusson från Mariestads AIF. Första 5k gick på 17.00. Den andra blev lite segare på ca 17.20. Kanske pga av stigarna man fick springa på genom ett  natur område. Fint men det sög kraft ur benen. Sen kunde jag komma in i ett skönt flyt. De två sista 5k gick på runt 17.10. Det var aningen segt på slutet i den långa slakmotan upp mot målet. Men efter att ha plocka in Sydow och hade sikte på A Eriksson så gick det lite lättare. Sprang in på fin fina 1.12.23. Endast 57 sen från pers. Kändes som ett hårt  träningspass. Var grymt pigg dagen efter.
Nu återstår en vecka med vanlig träning.  Lite backe på tisdag och terräng-dm på lördag sen är jobbet gjort. Nu gäller det bara att hålla sig frisk och hel.

Sunday, October 6, 2013

Jag räknar ner

Vecka två av tre med hårdare träning är nu avklarad inför Frankfurth Marathon. Kroppen och knoppen är sliten. Jag räknar ner dagarna. Fokuset ligger på att övertala kroppen om en till mental och fysisk urladdning till sen blir det semester från hård träning ett tag. Våga vila liksom. Men inte nu.

Det har blivit ett gäng långa morgonjoggarna under veckan. Mellan 16-24k. Den hårda träningen har blivit i maraton-fart. I tisdags 15k i ~3:28 fart som transport löp med ryggsäck. I torsdags en 10a runt södermalm i ~3.25 tempo. Och i lördags 3x4k i ~3.26 fart. Allting toppades med årets längsta l långpass över 40k pre-frukost i söndags. Tror det totalt landade precis över 17 mil. Ungefär som förra veckan som slutade på 175k.

Kommande vecka blir liknande men något mindre mängd med tanke på halvmaran i Örebro som skall löpas i mara-fart eller något snabbare. Däremot blir det lite vanliga hederliga intervaller under veckan 12x1000m på bana (för att få lite fart) och en terrängstege på torsdag för att bygga lite styrka.

Marafarten börjar sätta sig lite nu.  Frågan är bara om det är 3.28, 3.29, 3.30, 3.31, 3.32 eller tom 3.33. Alla marafart-pass har gått ganska mycket snabbare är berömda 3.33 tempot som skal ge precis under 2.30 som slut-tid. Lurar på en öppning på 1.13 på halva loppet för att iaf ha 4 min till godo på sub 2.30. Sen får dagsformen avgöra vad det blir. Det är ändå 13 månader sen senaste maran så det känns svårt att veta vad kroppen kommer tycka om det. En sak som jag dock vet säkert är att den vill ha ölen som hör till. Och för att den skall kännas befogad vill man ha ett tillräckligt bra resultat. Därav motivationen till ett bra race. Men vi får se. Först skall all träning trilla in.

Monday, September 30, 2013

Det börjar kännas bra igen

Två veckor har nu passerat efter Stockholm halvmarathon. Första veckan blev ganska lugn och seg. Men med tanke på stundande marathon så blev den iaf en 10mil plus vecka. En vecka som avslutades med en träningstävling. Ett 10k lopp i Strömstad. Tycker det är skönt att springa en 10a på runt halvmarathon fart och köra en liten fartökning sista 3 mot mål. Riktigt bra kvalitets pass som blir lite lättare att köra på tävling än själv. Dagen eftervar det dags för längsta långpasset i år. Dvs om man räknar bort Stockholm marathon som jag mer eller mindre joggade runt. Efter den veckan är tanken 3 hårda marathon veckor runt 16-17 mil varav den första nu är avklarad. Riktigt skönt faktiskt. Det var dock tungt i mitten av veckan och jag visste inte riktigt hur jag skulle klara av helgens pass. Men efter dubbel pass och intervaller i lördags började kroppen haja vad jag höll på med. Långpasset i söndags som avslutades med 6k i matathonfart gick faktiskt nästan helt smärtfritt. Det kanske inte var så konstigt då man suttit och följt Berlin Marathon resultaten under dagen och blivit riktigt inspirerad för uppgiften. Framförallt av studenternas Patrik Eklund daskade till med 2.29.43. Det är så kul att följa andra och ser hur de lyckas och får till det där perfekta loppet. Nästan lite roligare än att lyckas själv faktiskt. Samma sak gäller Vallentuna Lars laser Södergård. Som lyckades bli bästa svensk på lördagens Lidingölopp. Hur kul som helst samt en massa gratis motivation. Den gångna veckan slutade på ca 17 mil och allt känns än så länge bra. Till och med måndagens vilodag,  som normalt är välkommen, kändes lite onödig. Men den har sin funktion i mitt upplägg. Det blir en liknande vecka denna andra hårda vecka. Mycket distans och träning i marafart. Nästa vecka blir det lite mindre distans men den skall avslutas med en halvmara i Örebro, Åstadsloppet, i eller något snabbare än tänkt tävlings fart för maran.

Kan säga att den där mara-spänningen har börjat infinna sig. Speciellt med tanke på helgens lopp och de höst massor som nu radar upp sig. Det var länge sen sist men nu verkligen längtar jag.

Längtar även efter att få börja om på en ny kula. Få en reboot på några veckors löpvila och börja om på nytt. Det är nästan så jag längtar till mörkret man måste kämpa sig igenom för att komma ut på andra sidan någon gång i mars april. Testa grundträningen och se vad man lyckats åstadkomma under vintern. Men först. Några hårda veckor. 4 fyra att vara exakt. Om en månad smäller det.

Tuesday, September 17, 2013

Stockholm Halvmarathon

Det gick inte den här gången heller. Dock ett PB med 9 sek och det är ju alltid nåt. Dessutom så borde det vara roligare i längden att kunna kapa sitt personbästa så många gånger som möjligt. Det är det jag intalar mig just nu. Men sanningen är den att jag inte tränat för halvmaran sen lite innan Berlin i våras. Enligt omvandlingstabeller borde jag vara god för 1.09. Men dessa får man nog alltid ta med en nypa salt. Mina 30:57 från sm skulle betyda exakt 1.09.00 på halvmaran. Men jag insåg nog ganska direkt att det skulle bli i svåraste laget för mig. Därför är jag inte speciellt besviken eller nerslagen inför maran. Jag tror och vet med erfarenhet att den omvandlingen passar bättre på maran än på halvmaran för mig. Förra året gjorde jag 32:08 8 dagar innan Berlin Maraton och gjorde 2.31.21 Bara ca 40 sekunder långsammare än beräknad kapacitet (se mcmillan). I år är den beräknad till 2.25.14 vilket känns bra. Men det är inte riktigt så nära sanningen som jag skulle vilja. 40 sekunder långsammare kring 2.26 eller kanske 2.27 en bra dag låter mer troligt. I alla fall idag efter helgens lopp. Däremot tycket jag det är svårt att jämföra halvmaran mot maran eftersom halvmaran springer man på en konditionsmässigt jobbig nivå medan maran ligger man i ett betydligt bekvämare tempo.

Jag försökte dock så långt det gick att hålla tempot uppe idag. Det gick de första 5k. Milen passerade sedan milen på 32.55. Fortfarande ett bra tempo för att klara sub70. Runt 12-13k började det bli riktigt jobbigt. Fick lite håll samt slitna armar och bröst. Lite smärta runt bröstområdet. Funderade på att bryta men kom på bättre tankar och passerade tillslut 15k på 50.11. Nu dryga minuten bakom planen. Här får jag dessutom lite sällskap och pepp av Spring Åmåls Elias Björnson. Det rullar dock ganska bra fram till Tanto-stigningen som blir seg. Ser en viss Janne Holmén längre fram och försökte ta sikte mot honom. Men istället hade jag fullt sjå att försöka hålla Isabella bakom mig. Det är riktigt slitigt och utförslöpan ner mot slussen är Välkommen. Hör mer och mer hur Bella närmar sig. Lyckas dock pressa ut det sista, hålla henne bakom mig, och lubbar in på 1.11.26. 9 sekunder snabbare än mitt misslyckade försök i våras. Det fanns inte mer att ta ut idag och jag inser att det är svårare än jag tror att klara de där 70 minutrarna.

Det finns väl många bortförklaringar till att jag inte nådde dit jag ville. Men istället för att gräva ner sig i sånt så är det bara att inse att det finns mer att jobba på. Revansch-lustan är god och nästa höst blir det nog nästa försök. Då är dessutom Stockholm halvmarathon SM.


Efter c:a 2k. Jag, Andreas Svensson och en till oidentifierad löpare

C:a 100m från mål. Bella och Mark Hobbs i Bakgrunden







Monday, September 9, 2013

Nerkörd

Visst blir man sliten av ett max lopp. Ett mil-lopp kan sitta kvar i kroppen en knapp vecka men brukar släppa efter några dagar. Första hårdare passet brukar gå sådär. Men sen brukar det släppa. Nu var nog inte problemet enbart loppet o sig utan att jag kör hårt lite före tidigt. Därför är det extra skönt med en lugn vecka fram till nästa utmaning i halvmaran. Ska jag klara mitt andra mål för säsongen med sub 70? Just nu känns det dock ganska långt borta. Men när jag står där och väntar på startskottet blir det andra bullar, tror jag. Förra försöket på sträckan gick sådär så jag är måttfult förhoppningsfull. Kanske är det ett bra trick att lura sig själv. Jag kommer iaf inte bli superbesviken. Sanningen är väl också den att jag aldrig får till ett pang lopp på just halvmaran. Ett panglopp i detta fall skulle innebära 1.09 eller längre. Ett snitt på 3.16 per km. Runt 32.30 på milen gånger två. det låter hårt.

Efter Stockholm halvmara blir det en till lugnare vecka innan 3-4 veckors hårdkörning inleds mot maran. Blir lite inspirerad nu när jag tänker på det. Har faktiskt inte saknar maran så mycket i år. Men nu när det ligger på agendan blir man lite pepp. Dessutom blir det den sista kraftansträngningen för säsongen. Lite skönt. Med mig har jag mitt senaste resultat på 10000m i ryggen. Något som tydligen skal tyda på en kapacitet ner mot 2:25. Dvs 3:26 per km i 4.2 mil. Tror dock inte det är riktigt möjligt eftersom så mycket direkt mara-träning inte har bedrivits i år. Däremot känns 2:30 mer och mer som ett minimikrav. Vet dock inte riktigt vad jag kan förvänta mig. Däremot ska det bli sjukt jäkla skoj. Sen blir det adjöss med maran inför nästa säsong, troligtvis.

Tuesday, September 3, 2013

30 fucking jävla 57 och 82

För dem som vet är rubriken ett plagiat. Men det är det bästa sättet att beskriva och sammanfatta detta inlägg. Det som avhandlar min andra A-tävling för året. Dvs SM på 10000m. I fredags var det dags.  Som tur var var SM beläget endast 6 mil från mitt andra hem i Göteborg. Nämligen i Borås.

Under veckan som gått har jag känt mig seg och lite täppt i bihålorna. Sista intervallpasset i tisdags fick bra utan att anstränga mig alltför mycket. Dock var det ingen pang känsla. Kroppen var seg och benen ganska tunga. Kändes skönt med en lätt vecka för en gångs skull. Tror jag börjar bli lite sliten efter en lång säsong.

Tog fredagen ledig och plöjde hela vägen ner till götet eget torsdagens jobb. Som tur var kunde min sambo övningsköra större delen av sträckan så jag fick vila mina ben. Blev stopp på max för att fylla på kolhydraterna i en lite öm och trött kropp. Som tur var var tävlingen sent på fredag så jag kunde ta sovmorgon ända till 10. Käkade lunch. Ännu en kolhydrat maxning med pizza innan det bar iväg. Var riktigt nervös och inbillade mig tom att jag var för seg/dålig för att över huvud taget kunna starta.  Men bestämde mig för att man kan ju alltid bryta om det skulle kännas piss.

Anlände till Borås runt 17 och starten skulle gå 19.10. Hängde ett litet tag vid angrenan innan det var dags att värma upp. Träffade på Anders Grahl, Henrik Löfås och Oscar Carlsson. Alla tre riktigt vassa herrar.  Alla som hade som mål att gå under 31. Lixom jag. Inte för att jag riktigt trodde på det.  Kände mer rimligt att kanske ta 10-15 sekunder max från mitt nysatta pers från i somras på 31.21. Men det skulle också bli hårt. Men jag var inställd på att det skulle göra ont idag. Fanns inget att förlora och det var ju mästerskap och bara det triggar igång en ganska rejält.

Efter uppjogg uppsökte jag calling där man ska vara 20 min innan start. Det gäller att inte vara för sen för då riskerar man att inte få starta trots att man prickat av sig timman innan. Som nybörjare i dessa sammanhang är man alltid lite nervös att missa något eftersom man inte vet hur du funkar. Och det var inte direkt övertydligt var man skulle infinna sig. Men efter lite sökande hittade jag rätt plats. Blev lite starstruck när löpare efter löpare anlände till calling-rummet. Uhrbom, Laser, Johan Larsson, Bouafif, Ababa Lama, Temsegen, Ekvall, Henry Gross mfl. Var nu riktigt pepp. Ville bara in och springa. Dock så var det en del förseningar och vårt lopp blev uppskjutet 15 minuter och sen 15 minuter igen.  Men vi fick som tur var komma ut på banan så vi kunde hålla igång och hålla oss varma innan start. Ca 40 minuter efter utsatt tid blåste tillslut någon i pipan för att vi skulle rada upp oss på startlinjen. Efter startskottet försökte jag flytta med och inte förivra mig. Det är ju inte så lätt när man möter såhär pass bra motstånd. Höll i mig dock och lät släppa täten ganska fort. Hamnade bakom Johan strand och Henry Gross och före en större klunga innehållande bla Grahl och Löfås. Släppte de framförvarande när Strand ökade tempot. Klungan bakom hakade dock inte på mig och jag kände mig ganska bekväm i farten. Det blev så några varv innan jag fick order av Huddinges coach att gå ikapp Gross för att få draghjälp. De blev så och jag lade mig i rygg. Efter några varv till gick Gross ut och ville ha draghjälp vilket jag inte hade något emot så det blev vartannat varv och allt flöt på. Fick emellanåt lite panik för i vilken fart vi låg i. Inbillade att jag öppnar alldeles för fort. Passerade 1k på 3.01, 3k på 9.11 och halva sträckan på 15.21. Jag och Gross gnetade på och det kändes  förvånansvärt lätt i förhållande till farten. Helt plötsligt var det 2k kvar, vi hade blivit varvade av täten en gång och fick dessutom sällskap av Apladslens Oscar Carlsson som gick upp och drog lite. Med två varv kvar kom Uhrbom sin skjuten ur en kanon med Lars södergård i släptåg. Ingen idé att följa på där. Med ett varv kvar stod klockan på 29.49, dvs ett 71 varv och saken skulle vara biff. Bara att släppa på alla tyglar så skulle man göra sig förtjänt även av Max även denna dag. Gick in i sista kurvan och utmanade mina medlöpare i en spurt. Mot den erfarna Gross fanns inget att göra men jag lyckades faktiskt hålla undan för ynglingen Carlsson med några ynka hundradelar. Någon av varvaräknarna ropar 56 57. Kollar på gps:en som jag lyckats knäppa av vid målgång.  Stämmer bra 30.57 (30:57'82 för att vara exakt). I mål grattas jag av en endorfinhög Laser som krossat dröm 30 med 29 fucking jävla 43 (som hans Facebook status löd senare på kvällen).

Det blev en snabb nerjogg med Löfås och Oscar innan en otålig och trött flickvän äntligen fick styra kosan hemåt och vi fick inta lite härliga snabbhydrater på Max och McDonalds. Det var inga lätta 6-7 mil körning. När jag kom hem däckade jag nästan på en gång. Och jag var fortsatt sliten och trött hela helgen. Kunde dock avverka en lättdistans och Terränglångpass på Söndagen med Solvikingarna Olle och Jonas A. Det mest slitsamma var nog ändock att åka till Ullared dagen efter loppet men vad gör man inte för sin bättre hälft som står ut med en stirrig och vimsig pojkvän dagarna innan ett stort race. Dessutom är det rena guldgruvan för en horder som mig.

Börjar förresten bli sådär härligt krisp och härlig höstluft. Nu börjar det minsann lukta lite maraton i luften.

Växeldragning med Grossen

Saturday, August 24, 2013

3000m och SM

Efter mitt tillfälliga fokus på 3000m fick jag äntligen upp lite speed i benen. På hemmaplan ute i Huddinge skogar, källbrink ip, bjöd vädergudarna på persväder i Onsdags. Det vart inte mycket att klaga på. En hel drös löpare hade dessutom kommit som man kunde tampas med. Visste inte om det var någon som höll min fart.  Uhris och Laser så jag på startlistan men dessa herrar är lite för hårda för mig. Det fick bli som det blev helt enkelt. Enda viktiga var att inte gå ut för långsamt i loppet.

Benen kändes fräscha dagen till ära. Annars var jag lite sliten på måndagen och tisdag. Tror att Midnattsloppet lite för snabba tid satt i lite.

Nyckelpassen som har avverkas inför det stundande 3000m var i ordning:

V. 1 Tisdag - 20x200m med 30 sekunder ståvila

V 1. Torsdag - 4x1000m med 80 sekund ståvila

V 1. Lördag - 20x1min  terräng-intervaller med 45 sek Joggvila

V 2. Tisdag 2x(5x400m) med 45 sek ståvila och 3 minuter settvila

V 2. Torsdag 2x(3×200m + 1x1000m) med 200m Joggvila och 3 minuter settvila.

V 2. Lördag. Midnattsloppet. Första 7k kontrollerat i typ mara/halvmara fart. Sista 3k fri fart in mot mål.

V 3. Måndag. 10x200m med  100m joggvila i min tänka 3000m-fart. Inte snabbare!

V. 3 Onsdag. Raceday!

Nämnas bör väl också att de två 3000m jag körde innan i somras var jag inte så fokuserad på och därför inte gått all in. På 3000m finns inte mycket utrymme att vela på. Bara att köra från första steget. Nu hade fokus legat på just detta lopp i nästan 3 veckor och jag var ganska nervös. Tror det hjälper mig. Brukar kunna omvandla nervositeten till energi på ett bra sätt i loppen. Men då måsten man vara lite nervös innan också. Vilken inte hade varit fallet på mina 8.52 och 8.55 lopp under sommaren. De kändes nästan lite blasé i jämförelse.

Men åter till loppet. Allt kändes bra innan start och benen var sugna på att dra på sig mjölksyra. Det enda viktiga var att inte fastna i starten.  Så när startskottet gick var det bara att släppa på tyglarna. Höll mig i kölvattnet bakom Uhris Laser och deras Hare John Kingstedt. Även en Hammarbyare John Börjesson låg före och hakade på tätklungan. Blev lämnad i åt mitt öde mellan täten och en större klunga en bit efter mig. Inget att göra något åt. Bara köra. Första k gick ganska kontrollerat på ca 2.54. Sprang sedan och väntade på hur asjobbigt andra k skulle bli. Passerade 1500m på 4.22 ökade något som det kändes. 2k passerades och nu var det bara 2.5 varv kvar till mål. Började sakta närma mig Hammarbyaren. Gick om med 2 varv kvar. Lite skönt med någon att tampas med på slutet. Med ett varv kvar stod klockan på 7.34. pressade ur det sista och gjorde ett sista varv på 66 sekunder och rusade in mot en tid undeer 8.40 men missade med ynka 12 hundra delar. Jaja man ska ju spara något att sikta mot i vinter. Mycket nöjd med genomförandet och känslan under loppet.Nu känns det kul och väldigt nervöst att ta sikte mot 10000m på SM om en vecka. Det kommer bli kul.

Tyvärr innebär det att jag inte får chansen att utmana mitt landsvägs pers på 10k på HAIS eget hälsolopp. Men det ska bli kul att få vara funktionär och hjälpa andra på sin väg mot fina prestationer. Ska du springa så ta med dig smajlet för jag ska agera fotograf.


Vikinglinespelen 3000m

Monday, August 19, 2013

I Listform

-Är rak och fin efter besök hos Acces rehab. Fick lite övningar  för krånglande vänsterfot.

-Sprang Midnattsloppet som träningstävling. Gick lite för fort. 33.47 på egen klocka. Kontrollerat i 7k sen fri fart. Från 81 plats vid 1k till 22a i mål. Festligt lopp med väldigt lätt känsla i kroppen.

-imorn väntar 3000m. Är förväntansfull och nervös. Nervös är bra. Då brukar jag kunna prestera. Samt jag får göra upp med Otto Kingstedt. Det kan bli en great Clash :)

-Kommer återigen fram till hur sköna Adidas Adizero Adios är då de smekte mina fötter längs söders backar i Lördags. Ge oss den tillbaka Adidas! (Ej att förknippa med Adios 2)

-Allt är betalat och klart inför Frankfurth Marathon. Börjar känna mig pepp inför uppgiften.

-Bara cirka 10 dagar kvar till SM på 10000m. Även där är jag massa nervös och pepp.

-Blir även Stockholm halvmarathon i år, det var längesen sist. Hoppas hon bjuder på bättre väder än varvet.

-Huddinge AIS bjuder upp till fest nästa onsdag (28/8) Då jag är funktionär och fotograf på mycket snabba Hälsoloppet (5/10k). Det är mycket nu, det är härligt.

-Jag är lite sugen på säsongsvila. Fast bara lite. Med betoning på lite.

Wednesday, August 14, 2013

Farten trimmas in

Det har nu gått två veckor sedan mitt misslyckande på stadion. Har nu börjat insett vilken färskvara fart kan vara. den senaste tiden har gått åt att trimma och slipa på den med kortare intervaller och en hel del bana. Osäkert på var jag stod förra veckan körde jag två banpass. Det första 20x200m med 30 sek vilka vilka snittades på straxt över 32 sek. Över förväntan. Det var ungefär vad jag höll i vintras fast då var det uppdelat på 4 sett inklusive 2min settvila. På torsdagen var det 4x1000m med lång settvila på 80sek. Dessa snittades på 2:56. Denna vecka går även i banans tecken. Det sliter såklart att köra i dessa höga farter så det gäller att lyssna på kroppen och försöka äta och vila ordentligt.

Det är nu bara ett jobbigt pass kvar innan tävlingen nästa onsdag. Känner mig mer taggad än inför mina två föregående framträdanden. Bland annat för jag får springa på hemmaplan. Sen står ett klubbrekord på spel. Då behövs en tid under 8.45. Sen är det sista riktiga chansen för i år.

Vad jag kan förvänta mig då. Svårt att säga. Efter senast resultaten är jag förhoppningsfull men med tillförsikt. Känner att jag har kört på så gott jag kunnat. Det lilla extra har dock inte funnits där. Men jag känner mer och mer att 3000m är den roligaste distansen för tillfället. Därför kommer det bli en mer inriktad sådan satsning under hela nästa säsong. Men just nu vill jag bara få till ett godkänt avstamp inför SM som stundar. Uthålligheten finns där men farten har kommit lite i skymundan den sista tiden.

Wednesday, July 31, 2013

3000m

9.03 - 8.56 - 8.56 - 8.55 - 8.42 - 8.52 - 8.52 - 8.55.

Så lyder mina 3000m tider. Ganska jämna och fina. En står ju ut lite och som jag inte varit i närheten av på någon av de andra försöken. 9.03 var för ett och ett halvt år sedan. Mitt första försök på distansen. Minns det som riktigt jobbigt och som att jag överträffade mina egna förväntningar. Resten av tiderna fram till 8.42 var naturlig utveckling. 8.56 gjorde jag 8 månader efter flesta försöket utan direkt specifik träning för distansen. Ville bara klara sub9 för första gången. På starten av denna säsong blev fokus igen på 3000m. Gjorde ett testlopp som gav 8.56 på egen klocka. Sen ett försök på Göteborg inomhus där jag riktigt besviken gick in på nya perset 8.55. Hade räknat med iaf låga 8.50 men det visade sig vara en svår nöt att knäcka. Åkte någon månad senare till Norrköping och inomhus SM för att kunna utmana det tiden igen. Då var jag egentligen inställd på att bara kapa några sek på det dåvarande perset. Att jag skulle kapa nästan 13 sek fanns över huvud taget inte på kartan. Allt slit under vintern hade till slut gett resultat. Så sjukt nöjd över den tiden och prestationen. Nu började träningen med sikte på lite längre distanser och det gav avkastning på både 5000m och 10000m. Gjorde tider där som var långt över förväntan och som pekade på att min 3000m kapacitet borde ligga någonstans under 8.40. Men icke. Mina två försök i sommar var inte dåliga men har gått åt fel håll. Först 8.52 och sen igår 8.55. Bör man ha kapacitet till betydligt bättre så blir jag revanschsugen av detta. Därför blir det nu till att koncentra sig på korta intervaller och inte tävla för att ge det en sista chans innan SM på 10000m. Därför skippar jag 5000m på sommarapelen nästa vecka och kör Midnattsloppet som ett tröskelpass. Om det är bra eller dåligt för min prestation på SM vet jag inte.  Men det struntar jag faktiskt i nu. Känner att jag måste gå på med träning där mest motivation finns. 3000m är dessutom roligare än både 5000m och 10000m.

Sunday, July 28, 2013

Semester och mycket annat

Det blev en kort semester i år. Bara två veckor men med mycket flaxande fram och tillbaka. Först lag sm i Halmstad där 5000m stod på menyn. Sen en lite tittande på Sveriges första SM i rollerderby. Sen Västerås, Stockholm, Göteborg och Varberg och avsluta i Norge. Det var första veckan :)

Lag-SM gick kanon resultatmässigt. Sprang in på nya perset 15.08.40 i väldigt varma förhållanden samt dåligt draghjälp. På lag-sm räknas nämligen bara placering. Vi var 6 lag och det var riktigt kvalificerat motstånd som det bjöds på. Min enda riktiga chans att ta någon placering på var att gå ut och köra hårt från början och hoppas på att någon skulle krokna. Tyvärr blev det inte så och efter att ha dragit 3000m på 8.59 blev jag omsprungen och ifrånsprungen. Gjorde så gott jag kunde för att hänga på men det var till ingen nytta. Men kapade iaf 2 sek på perset och är nöjd med att ha gjort allt jag kunde för dagen iaf.

Veckan efter gick åt till lugndistans. Tänkte köra en mängd vecka och en 10k-tävling på det. Det landade på 188km. Nytt mängdrekord för en vecka.  Ännu lite för mycket för min arma kropp. Tävlingen,  varbergsloppet,  gick hyfsat trots riktigt tunga ben. 32.40 vilket bara är 1 sek långsammare än min senaste tävling på landsväg.

Andra veckan spenderades i Norge och jag återgick till mitt normala schema med intervaller och långpass. Sjukt skön vecka med kanon väder, God mat, öl och sjukt mycket härlig sömn.

Nu är man tillbaka till gamla rutiner efter en veckas jobb. Det är nästan så det är skönt. Har nämligen svårt att få ihop  ekvationen semester och träning. Under jobb veckor är det bara att köra på men under semestern blir allt så flytande. Iaf skönt att vara tillbaka. Träningen har rullat på bra. Nu börjar sista uppbyggnaden inför SM på 10000m. Nu närmast är det ett nytt försök på 3000m som väntar. Hoppad kunna sno till mig klubb rekordet från en viss herr Otto Kingstedt. Då måste jag under 8.45. Får se om jag har den farten i kroppen. Bra träning är det iaf och som alltid.  Bara jag blir trött...

Tuesday, July 2, 2013

Ögonblick

Minnesbilder. Jag vet inte varför men ibland fastnar vissa minnen bättre än andra i minnet. Ibland är det självklart, ibland inte. Att springa in på Stadion och se att man klarat sub3 för första gången är ett sånt där självklart ett. Ett annat att klara sub9 på 3000m. Ofta är det speciella tillfällen man kommer ihåg.

Kommer ihåg ett långpass från sommaren 2011 när jag sprang ut på gamla Södertäljevägen. Sen långt ut i skogen mot Mälaren till. Det var sommar och varmt. Perfekt väder, kanske inte för att springa. Varmt och kvavt. Men så vände sakta men säkert vädret och det börjar regna lite. Härligt sommarregn som svalkade i hettan. Så regnade det lite mer. Och lite mer. Och ännu lite mer. Tillslut var det som man sprang in i en vägg av regn. Helt ensam långt ute på landsbygden. Regnet visad inte en tillstymmelse till att avta. Kläderna vart tunga men det spelade ingen roll där och då. Jag var ett med naturen och allt bara rullade på. Sprang nästan in i en familj vildsvin som knappt syntes på tio meters håll. 

Många minnena kommer ofta när man gör något annorlunda. Till exempel när man springer under semestern. Kanske under en vandring på Island. Eller under en jobb-weekend i Edinburgh. Eller när jag efter att ha släppt av tjejen vid Insjöns lilla tågstation, drar ett långpass på 3h mellan insjön och Leksand och tillbaka.  Det var vinter och kallt men ändå behagligt. När solen hade gott ner under horisonten sjönk temperaturen drastiskt. Hade inte riktigt koll på vart jag i obygden var någon stans. Hittade på stela ben tillslut tillbaks till bilen och satte mig för att köra de 30 milen hem alldeles stel men ack så härligt mör i kroppen.

Sen finns det även hemska minnen men som även på något sätt blir härliga minnen i  efter hand.  Då tänker jag främst och närmat på fantastiskt varma och jobbiga Göteborgsvarvet i år, helt fruktansvärda, och kalla Stockholm Maraton 2012. Sen ännu hemskare och ännu brutalare Los Angeles året innan dess som slutade med sjuk stugan efter målgång på grund av nedkylning. Det är naturligtvis aldrig skönt när det upplevs. Men det är å andra sidan aldrig ett Maraton heller. Däremot blir det minnen som blir en del av vem man är och vem man blir.

Ibland blir minnena även en snygg bild. För några år sedan sprang jag Stockholm Maraton. 2011 närmare bestämt. Såg mig själv på något bildspel, på marathon.se tror jag det var. En riktigt snygg bild (det var ju på mig, hehe) mitt på västerbron med ett pärlband av löpare, jag i mitten, och Högalidskyrkan i bakgrunden. Tänkte att den ska jag kolla om jag kan köpa och kanske rama in. Fick dock aldrig tummen ur. Men till syvende om sist letade jag idag upp bilden igen och vem som tagit den och som tur var fanns den kvar.

Vad ska man då göra med en bild? Det enkla är att bara framkalla och rama in den. Men jag kände att det skulle vara lite tråkigt. Bestämde mig därför att göra något lite mer speciellt. Stockholm Maraton är för mig kanske årets viktigare dag. Det är alltid speciellt att springa och jag har många fina och fantastiska minnen därifrån. Därför ville jag göra något speciellt. Tänkte att det vore lite ballt att skriva ut på plast (pvc) eller kanske direkt på trä. Eller varför inte spacea till det med plexiglas. Men valet föll tillslut på att skriva ut på direkt på en aluminium-skiva.

Det var lite pilligt men absolut värt det. Vissa bilder har man liggandes gömd någonstans i en gammal hårddisk förtjänar att sitta på vägen. Man ska dock bara få tummen ur att göra det. Det fick jag tillslut och såhär blev resultatet.

Originalbilden

Resultatet

Inzoomad

Från sidan

Bakifrån



Wednesday, June 26, 2013

Bonk i hässelby.

Fick inte riktigt till det som tänkt igår. Kom till Hässelbys IP ganska pep efter mina två senaste lopp. Kände att sub 8.40 borde vara ett rimligt mål. Kanske tom ner mot 8.35.
Var ett starkt startfält med Nappe och Uhris i spetsen. Grahl och unge A Jansson var även där så jag tänkte att det skulle finnas någon rygg att gå på.
Kändes ok på uppvärmningen och ställer mig på start linjen aningen förvirrad. Varvet på banan ärnämligen 357m. På en 400m bana blir det lite enklare att hålla koll på tiderna i börja så det inte går för fort eller långsamt.
Hängde således på klungan i början. Kändes lätt och de första varven rullade på. Upp mot 1000m passering och den knäpptes av på 2.57. En sekund snabbare än första kilometern på 5000m senast. Shit. Här ökade Grahl tempot och det kändes genast mycket jobbigare. Passerade 1500m på 4.23 och nu kändes det som mitt 3000m-lopp i vintras i gbg där starten också var för långsam och det sen blev en markant farthöjning. Fick mjölksyra i armarna och nu vart det kört om inte redan tidigare. Kämpade dock vidare men det gick inte fort. Sprang imål ca 8 sek efter Grahl. Fick dock aldrig en officiellt allt tid då tidtagningdsystemet kollapsade. Men 8.51 på egen klocka. En bit från var jag hoppades på. Lite besviken men mest revanschsugen. Men det kommer fler försök.

Wednesday, June 19, 2013

Långlöparnas Kväll: 10000m 31:21 PB

Det är lite lustigt det där med tider och gränser man spränger. Tiden i sig är inte så viktig har jag märkt. Ju snabbare man blir och ju fortare det går ju mindre betyder tiden på något lustigt sätt. Däremot är det känslan när man klarat av något man trodde var nästan ouppnåeligt som blir viktigare och viktigare. Kanske har det att göra men att min utvecklingskurva har gått spikrakt upp och man har inte fått kämpa på vägen. Med kämpa menar jag det har inte blivit några bakslag i träning och tävling. Inga skador och knappt några sjukdomar att tala om. Kontinuiteten har varit konstant i cirka två år och det gör ju sitt.

När jag mosade mitt 5000m pers förra veckan rätt förvånad hur "lätt" det gick. Jag var liksom mer förvånad än glad. Däremot var känslan att allt rullade på, allt gick så lekande lätt. Efteråt kunde man bara mysa omkring i en liten bubbla av harmoni och lycka. Försökte bara vara i stunden, suga in alla sinnesintryck. Vädret, arrangemanget, mina medlöpare allt som hör till en sån där underbar sommarkväll då allt bara stämmer. Det är ju inget jag tar för givet. Jag såg därför fram mot långlöparnas kväll igår med tillförsikt. Tänkte att det blir som det blir. Var inte det minsta nervös innan start. I vanliga fall brukar jag gå omkring och vara allmänt spänd flera dagar, ja nästan veckor ibland inför en tävling. Kanske är det för att tävlingarna har radats upp nu. Så man får en ny chans nästa gång. Kanske inte. Kanske är mitt undermedvetna medveten om vad jag kommer prestera och därför går jag inte och nojjar mig om jag skall klara den och den tiden. På något sätt känns det i alla fall som att jag är kvar i min harmonibubbla.

Väl på plats igår mötte jag upp Alberto som skulle göra sitt andra försök på distansen i Sverige. Alberto som har varit mycket skadeförföljd de senaste åren ser ut att vara tillbaka i gammalt gott slag. Tillsammans kollade vi på de två 2000m-heaten. A-heatet där bland annat Gunnar Duren, John och Otto Kingsted samt Mika Repo som också han är tillbaka och tränar och tävlar igen. Sen var det dags att byta om och värma medans B-Heatet på 10000m gick. Tyckte det kändes lite segt i höfterna innan start. Kanske satt 5000m-loppet fortfarande i benen. Men men, det är inget som man kan göra något åt. Bara att åk liksom. Det var ett riktigt första-klassigt A-Heat där många namnkunniga långkottar radade upp sig med Uhris, L Södergård, Åhwall, D Nilsson, A Grahl och N Solomon i Spetsen. Snackade lite snabbt med Grahl och en ung Alexander Nilsson från Mölndals AIK om att köra gemensamt. Men det sprack redan i Starten. Blev lite stressad av trängseln och kutade på kanske aningen för fort. Blev trampan på hälen att par gånger av Hässelbys Martin Öhman. Men det kändes hyfsat kontrollerat och jag började rada upp varv efter varv på runt 74 sekunder. Passerade 2k på 6:08. Hade ingen nära framför mig. Kämpade på och började fundera på om det gick alldeles för fort. Höll dock farten och passerade 5k på 15:34 endast 4 sekunder från mitt gamla pers på 5000m. Började bli lite segt och försökte släppa fram Öhman som fortfarande låg tätt i rygg. Han gick om jag la mig i rygg. Genast kändes det lättare. Började dock inbilla mig att han tappade fart. Gick upp och om igen. Tryckte på vad jag kunde. Det vart dock inte så långvarigt då Grahlen arbetat sig upp från sitt samarbete med A Nilsson som tyvärr inte klarade att hålla tempot. Anders tog inte så många sekunder på sig att gå upp och om. Han fick med sig Martin och de började dra upp tempot. Tappade några meter men var i det här läget medveten om att det inte var så många varv kvar. Trycket i benen var dock fortfarande hyfsat gott men det kändes att det gått fort. Varven räknades nu ner och avståndet växte sakta men säkert och jag räknade till 10 sekunder upp på Anders innan sista varvet inleddes. Kunde hålla det ända in i mål med en ganska kontrollerat jobbig ansträngning. På något konstigt sätt var det inte så brutalt jobbigt som jag mindes mina föregående 10000m-lopp. Precis som för en vecka sedan var det ganska bekvämt i jämförelse med hur det har känts på sträckan förut. Kanske är jag slöare än min kapacitet eller kanske har kroppen arbetat upp en motståndskraft och klarar av max-ansträning bättre än vad den gjort. Oavsett så var det en häftig och nästan ofattbar upplevelse. Sprang ju som sagt första halvan på 15:34 och andra på 15:47. Två i mitt tycke väldigt respektabla tider bara på 5000m. Och nu gör jag dem två gånger i rad. Det känns väldigt konstigt att vara där jag är just nu, det kom så plötsligt. Trodde för en vecka sedan att jag skulle klara sub32 med kanske ett par eller tio sekunder men att trycka till med 31:21. Jag vet inte, tar det lite med ro just nu och försöker njuta allt vad jag kan. Tiden är egentligen oväsentlig. Känslan däremot, den försöker jag paketera och behålla för lång tid framöver då det känns motigt och svårt.

I övrigt var det riktigt kul att se så många andra lyckas. Det gör hela upplevelsen så mycket bättre. Delad glädje är den bästa glädjen. Robert klarade till exempel dröm 36 och sprang in på 35:44, Enhörningarna Grahl och  Patrik Sällsted gjorde 31:11 resp 31:49. Martin florin 34:51. Alberto sprang in på det nya ban-perset 33:30. Ja alla lyckade prestationer verkligen radades upp. Skall bli riktigt skönt att ta en långhelg och åka upp till härliga Mora på det här nu. Ska smälta allt och komma tillbaka med ny energi inför nästa tävling, nästa vecka då det vankas 3000m i Hässelby. Får se vad det kan bli där, kul skall det i alla fall bli att springa. För att springa när man är i form är bland det bästa som finns.

Grahl, Öhman, Jag

Resultaten från kvällen


Friday, June 14, 2013

Enhörna Challenge 5000M: 15:10 PB

Så hade det blivit dags för utomhus-premiär för bana för året (om man bortser från stafett-sm, som jag gör). Turen hade kommit för 5000m. Min egentliga-hat distans. En distans som är kort nog att köra hårt på men inte så lång att man kan köra i ett bekvämt tempo. Eftersom det var tävling i helgen på 10k så tänkte jag att detta bara skulle bli en bra genomkörare inför Långlöparnas Kväll nästa Tisdag. Således var jag ganska lojt inställd och inte ett dugg nervös. Kroppen kändes fräsch och pigg och sugen på att trycka på. Det betyder dock inte att det alltid stämmer när väl loppet kommer igång.

Dock så kändes det så pass bra att jag sa till coach att det blev stsning mot 9 blankt på första tre kilomentrarna så får vi se vad som händer. Gick det åt pipan så gick det åt pipan liksom. Inget att gräma si så värst mycket över.

Det var dagen till ära en riktigt fin sensommarkväll. Lagom temperatur, solen var på väg ner mot horisonten, en lätt bris som svalkade lite. Helt perfekt löpväder. Samt ett helt gäng passionerade löpare. Kan inte bli så mycket bättre. Jo det kan det. Arrangemanget hölls av anrika Enhörna IF med löpargurun Hasse Nilsson i spetsen. 

Det var inte så mycket krusiduller vid start. Bara rada upp sig och så pang och iväg. I fälltet var det mest Enhörna och Huddinge löpare. För min del var de mest intressanta Enhörnas tre löpare Anders Grahl, Patrik Sällstedt och Markus Persson. Alla tre med duktiga personbästa. Så det blev till att satsa på att hänga med dessa herrar. Misstänkte att Grahl med så bra som 15.13 på sträckan från förra året ske satsa på sub15 idag så jag ville hålla honom framför mig. Gick således upp i rygg första kurvan och hängde på så gott jag kunde. Vid inte spränga mig så jag släppte sakta meter för meter. Men det blev aldrig så mycket som jag trodde det skulle bli. Vi passerade 1:a kilometern på 2.58, Grahl någon sekund framför och Patrik straxt bakom mig. Kände mig avslappnad men väntade på att kroppen skulle säga ifrån och tycka att det här vart inne alls så kul som det verkar. Men det gled på hyfsat kontrollerat. 3:e kilometern passerades på 9.03 med Grahl nu 3 sekunder framför. Hela tiden med Sällstedt precis bakom mig. Förstod nu att det skulle bli ett snyggt PB om inte kroppen skulle kollapsa. Tyckte helt plötsligt jag tog på Grahl ett tag mellan 3-4 k och mycket riktigt fick jag rapporter från coach att så var fallet. Det blev nog dock som en tändvätska för honom då han började öka och jag gjorde allt för att hänga med. Slängde en koll på klockan inför sista varvet, 13.59. Tryckte på så gott det gick och gjorde ett sista varv på 71. Kom in 4 sekunder bakom Anders och 3 sekunder före Patrik. Vart dock inte sådär brutalt trött som jag varit på mina föregående försök på distansen. Kanske är det något speciellt med banorna på Södertälje ip. Mitt förra PB var ju just därifrån också.

Är mycket nöjd med genomförandet och känslan under loppet.  Känns som det finns sekunder att plocka på de kommande försöken i år.

Kul också att så många andra lyckades bra idag.  Robban var i gott slag och gjorde 17.04, Alberto var tillbaka med besked och sprang in sekunden efter vårat 800-meters stjärna Jonas Linderholm som gjorde 16.10. Det här blev ett minne som jag ska vårdas ömt. Ett minne som kan få en att överleva många dryga morgonpass i vinter i djupsnö och -20.

Detta var även ett gott kvitto inför Långlöparnas Kväll på Tisdag. Känner att en bit under 32 är ganska rimligt. Till och med kanske under 31.30. Men det kräver en bra dag och bra förhållanden, gärna även någon att tampas med. Vi får se hur det blir. Jobbigt ska det i alla fall bli.

Resultat från kvällen

Vårt glada gäng.
Mika, Alberto, Robert, Jag, Jonas, Uffe



Monday, June 10, 2013

Österåkersmilen: Det blir som det blir

Sub 32 kom inte den här gången heller. 

Österåkersmilen har varit lite av ett fokus den senaste tiden och det som drivit träningen framåt. Banan är ganska snabb men också lite knixig. Med optimalt väder och dagsform ska det kunna gå ganska snabbt.
Jag vann loppet för två år sedan två veckor efter Stockholm Maraton. Då på en tid av 34.28. Idag var förhoppningen större än så. Efter mitt 32.06 i Göteborg i våras har sub 32 blivit nästa naturliga mål. Tänkte att jag kanske skulle ta och vinna också eftersom motståndet ofta inte är så mördande. Men när arrangörerna gått ut med att slog man banrekord och vann på inte alltför mördande 32.39 eller snabbare fick man 5000 i prispengar misstänkte jag nog att det skulle locka några riktiga raketer.  Och mycket riktigt dök herrarna Kleist och Uhrbom upp.

Uhrbom hade kört 3000m på 8.18 dagen innan så jag hoppades att han skulle vara sliten.  Men innerst inne förstod jag att motståndet var alltför övermäktigt. När även Kleist skulle komma insåg jag att de nog skulle sporra varandra till riktigt bra tider.

Allt kändes bra på uppvärmningen.  Pigga ben och så tänkte jag testa mina supersnabba inov-8 190 som egentligen är en terrängskor. Vädret var dock inte det bästa men det fanns inget att göra något åt. I år hade arrangörerna även fixat med ett elit-startledet för dem som gör milen under 35. Det visade sig vara jag, det två redan nämnda, och en till löpare. Lyx lyx.

När starten gick försökte jag hänga på men hålla mitt avstånd till Uhrbom och Kleist. Kleist vars signum brukar vara att gå ut stenhårt vilket mycket riktigt stämde. De två första kilometrarna gick för mig på 3.02 och 3.06 och då var de redan kanske 30-40 meter längre fram. Sedan såg jag inte dem så värst mycket mer av loppet. Fick inte heller någon som hotade bakifrån så det var inte så mycket extra hjälp man fick på vägen. Vädret var lite för varmt idag och när halvan passerades 16.02 och jag där och då kände att det kunde räcka med fem idag så förstod jag att det kunde bli tufft att springa andra halvan fem sekunder snabbare än första. Mycket riktigt blev andra halvan tuffare och gojrde den på 16:37 vilket gav en sluttid på 32:39. Dock så är jag inte den som tycker om att bryta lopp bara för att tiden inte blir som man vill. Nej istället så får det ibland bli som det blir. Ibland kanske det blir ett bra pass istället. För som många säger, tävling är den bästa träningen. Vet inte om du stämmer för mig men trött blev jag även om jag idag (måndag) inte känner av tävlingen.  Det gjorde jag i och för sig inte senare samma dag heller. Vad jag däremot vet är att blir inte tiden den jag önskar får jag vara nöjd om jag gjort allt jag kunnat för dagen. Det är ändå trött jag vill bli.

Så det är bara att bryta ihop och komma igen. Tävling igen nu på onsdag.  Premiär för 5000m i år, egentligen utan press då helgens tävling borde sitta lite i benen även om så inte känns idag. Då kan jag springa avslappnat och inte med några krav. Brukar gå bättre då tycker jag. Det gjorde det i all fall Lerum.

Ja, vi är snygga allihopa.
(lånad bild från http://www.osterakersmilen.se)

Tuesday, June 4, 2013

Stockholm Maraton: en ren njutning

Så kan jag lägga mitt 16e Stockholm maraton till handlingarna som det mest njutningsbara hittills. Bestämde mig för ca tre månader sedan att inte satsa på det och bara springa igenom som ett gott långpass. Med förra årets efterspel med en och en halv månads återhämtning aktivt i minnet samt en lust att satsa på kortare distanser i år var det ett enkelt val att välja bort Stockholm. Man är inte purung direkt och de kortare distanserna är nog svåraste att sats på ju äldre man blir. Som maraton löpare har man ett lägre bäst före datum tror jag.

Oavsett anledning var det ett bra val då jag även lärt mig vad det innebär att flytta och flyttstäda. I och med att tjejen avslutade studierna i Mariestad och vi tog hennes pick och pack och rullade ner det till Göteborg igen fanns det inte mycket tid före återhämtning mellan träningspassen. Körde ändå på ganska bra med intervaller på tisdag och torsdag där de senare fick lida lite av sviterna för flytten.

Väl tillbaka i Stockholm på fredags kväll var det bara att försöka vila lite. 42k är jobbigt även om det rör sig om träningspass. På lördagen var det bara att pallra sig upp och ta sig till start med gamla farsan som gjorde sin 15e start. Var allmänt seg och trött men rätt glad över att inte känna mig tvungen att prestera en dag som denna. Spänningen steg dock ju närmre stadion man kom. Det var svårt att inte ryckas med i den allmänna fokuserade och härliga stämningen som alltid råder innan start då man vet vilket härligt helvete man har framför sig. Stockholm maraton är alltid Stockholm maraton och har en speciell plats i mitt löpar-hjärta. Planen var att inte ryckas med av mina medlöpare och bara cruisa runt. Valde därför när speakern sade en min till start att söka mig längst bak i elit ledet och släppa förbi så många löpare från A ledet som möjligt för att tappa kontakten med täten.

Startskottet gick och den sedvanliga rusningen i starten var ett faktum. Försökte att vara i vägen så lite som möjligt för alla ivriga löpare. Kom ganska snabbt in i ett skönt tempo som inte skulle vara allt för slitigt. Betade av kilometer för kilometer. Morsade på klubbkompisarna man passerade och passerades av på vägen. Tog det lugnt och fint uppför västerbron. Vidare till Tommy och Robban som stod placerade på norr mässarstrand för att heja fram löparna. Kändes ganska segt i kroppen men det släppte allteftersom.  Passerade halvvägs på runt 1.33. Kroppen kändes nu ganska fräsch men det vore dumt att trycka på så jag lät tempot vara detsamma. Gled på fram till andra passeringen på västerbron. Runt 32 någonstans kom kroppen tillslut igång. Sprang, njöt och studerade trötta löpare. Fick uppmuntrande hejar-rop av Tommy och Robban igen.  Allt var bara en ren njutning just nu.  Passerade många trötta och det gav ännu mer energi. Ville egentligen inte att loppet skulle ta slut men tillslut såg jag stadion och och gled tillslut in i mål på min överlägset lättaste och fjärde snabbaste Stockholm maraton. 3:07 lite drygt blev allt tiden och är ett resultat jag för några år sedan skulle sett som ganska ouppnåeligt. Nu joggat man runt det i behagligt tempo efter en ganska jobbig vecka. Men du har tagit mig mycket svett och slit att komma hit.

Jag satsar istället helhjärtat på Frankfurth Marathon i höst och lägger även satsning på Stockholm på is nästa år. Få se vad jag kan komma runt på då. Målet är istället att satsa på 2015. Det gäller att ha långsiktiga mål. Nu närmast är målet att toppa formen inför helgens Österåkersmil som jag lyckades vinna för två år sedan. Primär-målet är en sub32 tid och sekundär målet att vinna igen. Det senare blir lite svårare då jag sett att en viss Urhis är anmäld.  Men skall dock försöka ge honom en liten fight, ett lite tag i alla fall. 

Monday, May 27, 2013

Inte i mitt rätta element.

Det blev tillslut en intressant helg som avslutades med en välförtjänt pizza och godis igår kväll. Samt en massa härlig träningsvärk.

Det började dock i soliga Hammarby-backen mitt på dagen på lördagen. Hade lurat med mig Hässelbys Marcus Åberg som skulle springa ett backlopp för första gången. Själv har jag ju sprungit en gång förut i Norge men då var det bara uppför.  Nu fick man 3 uppförsbackar och 2 utförslöpor. Var ganska taggad och kände mig redo att ta mig an utmaningen. Tänkte att det kunde ju inte vara så svårt. Bara lite drygt tre kilometer och mer än hälften var platt eller utför. Vad jag dock inte räknat med var hur man skulle känna sig efter några 100 meter hård backe när man sedan skulle bränna på utför. Jag gick ut ganska hårt men såg konkurrenterna glida ifrån.  Blev lite stressad och gick kanske för hårt i första backen.  Kom upp på runt 10e plats och skulle påbörja vad som skulle kunna kallas vanlig löpning men som mer kan liknas vid att springa så fort man kan utför nästintill dyngrak. Benen var nämligen som spaghetti. Nästan noll-koll och det vart på gränsen till lite läskigt.  Ett gäng löpare sprang om mig här. Var rejält trött till på köpet. Kom dock in lite i det på flacken och kunde ta igen på de fram för varande. Andra backen var värre än första. Här blev det löpning medelst gång som gällde. Försökte ta in på de framförvarande men det hjälpte föga. Kom upp och påbörjade en ganska lång utförslöpning innan den sista jävligaste backen. Tog meter för meter men kom inte riktigt ikapp de jag jagade. In i sista backen, även kallad pannbensbacken, försökte ta det så lugnt och metodiskt som möjligt. Låg här sexa, jagade en Akele löpare som i sin tur jagade Marcus som jagade tredje platsen. Mjölksyran fullständigt sprutade. Försökte springa mem det gick inte. Stumnade till och tappade en placering. Stapplade i mål på sjunde plats. Marcus tog en och blev fyra, en sekund från pallen. Var dock riktigt nöjd. Det var, hur motsägelsefullt det än låter, sjukt kul. Kommer nog köra det även nästa år. Även om backning löpning kanske inte är min starka sida.

Efter urladdningen var det fokus på att vila så mycket som möjligt för söndagens 1500m. Kanske inte bästa uppladdningen med ett backlopp dagen innan men 1500m var mest för att ställa upp för klubben och få en tid jag kan slå senare. Har heller inte tränat på de farter som krävs för den distansen på ett tag.

Vaknade på söndagen med rätt så slitna ben. Tog en lugn återhämtning på 20 minuter på morgonen. Kändes lite bättre. Begav mig sedan till källbrink på eftermiddagem för att sluta upp med mina lagkamrater. Regnet öste mer eller mindre ner och det blåste rejält.  Man skulle kunna säga att det var Stockholm Maraton väder anno 2012. Efter lite uppvärmning och övning på att lämna över pinnen var det dags att ställa sig på plats.  Lite förvirring rådde i vårat lag då ingen av oss sprungit 4x1500 förut och uppställningen på banan var lite av ett frågetecken. Men det löste sig och vi kunde komma igång tillslut. Jag fick tredje sträckan och fick stå och huttra lite innan det vart min tur. Dock var ni rejält avhängda då alla de andra lagen har löpare som gör ner mot 4.00-3.50 på 1500m (läs Halile, Uhrbom, Hydén mfl). Gjorde så gott jag kunde på mina slitna ben solo i motvind och regnrusk innan det var dags att lämna över pinnen till vår sista man Martin F som också sprang Stockholms brantaste dagen innan.

Tok-sist kom vi men skrapade ändå ihop en sm poäng till klubben. Ett gott träningspass blev det också och en tid på ca 4.23 att slå i framtiden.  Förhoppning vis på lite mer fräscha ben. Nu blir det en dags vila och sen påt' igen bara. Börjar sakna smärtan.

Här sprang jag nog inte.

Friday, May 24, 2013

Återhämtad.

Ibland är det konstigt hur kroppen funkar. De senaste dagarna har jag haft en grymt lätt känsla i påkarna. Körde Lättdistans-morgonpass tisdag-fredag samt back intervallet i torsdag. Backintervallerna gick hur bra som helst. Var nästan oberörd efteråt. Morgonjoggarna har varit så lätta en morgonjogg kan bli. Jag har därför bestämt att tävla 2ggr i helgen. Båda gångerna ganska kort. Först Stockholms brantaste, ett 3k back-lopp upp och nerför Hammarby-backen, och på söndag 1500m på stafett sm. Har inga som helst förväntningar förutom att jag ska bli trött. De är inga A tävlingar direkt så resultatet är inte så viktigt. För närvarande känns kroppen ganska rastlös och kanske kunde jag kört intervallet redan i tisdags men det är bara onödigt att chansa så nära en tävling.
Nu kommer jag också in i en ny fas i träningen när grundträningen är avklarad. Det blir mer kortdistans-intervaller och finlir inför sommarens alla banlopp. Nu vill jag att det ska gå fort. Riktigt fort.

Tuesday, May 21, 2013

Göteborgsvarvet. 1:15:22. P:33, SM:13

Hade inte riktigt mentalt förberett mig på att springa varvet i helgen. Det hade mer eller mindre smugit sig på. Men oavsett det var planen satt och målet att springa sub70. I beräkningarna fanns liksom inte en värmebölja. Hoppades på att det inte skulle spela så stor roll.  Men förstod nog innerst inne att tid målet nog var kört redan innan start. Men det var iaf värt ett försök. 

Hade pratat ihop mig med hovets Sydow och Hässelbys M Åberg om en tänkt klunga. Oavsett det fanns det  ett gäng löpare på startlinjen som hade den kapaciteten. Bland annat Ullevis Johan strand och Hälles Fernando Dinis. Försökte gå ut lugnt och kontrollerat och inte förivra mig början. Det blev en ganska stor grupp löpare som koncentrerade sig kring Isabella som också ville under 70 och sätta ett nytt svenskt dam rekord på distansen. Det kändes ok till en början. Något mer ansträngande än jag hoppats, men så kan det vara i början av lopp ibland och sen släpper det. Lång något långsammare än tänkt. Inte mycket. Ville springa smart så släppte klockan lite. Sprang på känsla upp över den första av broarna. Efter 5k kommer jag in i en svacka. Pressade på lite fram till 7k. Kollar klockan och insett att jag får slita ont för 3:30 fart. Har innan det precis sett Enhörnas Bennet Hägg bryta. Många ser ut att slita hårt i värmen. Kommer senare ifatt en joggandes Gross-bror. Runt 10k i hinner jag ikapp Anders Grahl.  Det går långsamt även för honom. Frågar om han gett upp och bara ska jogga i mål. Men han försöker. Fort går det inte. Inte för någon av oss. 

Runt halva sträckan har det bildats en liten klunga med mig Sydow, Hartman, Björnstorp IF, Johan strand och några till. Jag får slita för att hänga med. Forcerar över andra bron. Upp mot avenyn.  Får lite go i löpningen när jag kommer upp i klungan. Men uppför avenyn går det långsamt. Isabella kommer här ifatt oss och ser stark ut. Vi rundar Posseidon och får lite nerförsbacke.  Finns dock inget tryck i benen längre. Släpper mer eller mindre klungan och bestämmer mig för att bara överleva hettan. Ser Colm, Sander, Grahlen, Niklas Andersson på andra sidan avenyn när jag är på väg nerför densamma. Det sett inte kul ut för någon av dem. Idel plågade ansiktsuttryck. Sista biten mot mål är brutala men att slå av på taken eller börja gå finns inte på kartan. Hade ingen koll på placering men det verkade inte vara många fram för våran klunga. Tillslut kommer man fram till 1000m kvar och lite härliga vatten duschar.  Hjälpen är dock bara tillfällig men nu är man snart framme. Springer in på upploppet med Isabella en c:a 20m längre fram. Tar mig bara fram till mål med enda tanken att äntligen få vila och kyla ner mig lite. 

Det här var verkligen inte ett lopp för att se vem som var snabbast eller bäst tränade, det var ett lopp för att se vem som bäst utan att ha tränat på det klarar av att maxa en halvmara i högsommarvärme. 

Här syns jag vid målgången, passerar mållinjen runt 44:53. Det ser inte snyggt ut men det går framåt i alla fall. Nu ska det bli skönt att slippa långloppen för ett tag och koncentrera sig på bana och 10k-lopp. Här närmast väntar stafett-SM till helgen. Det ska bli en intressant upplevelse. 4x1500m. Första gången på distansen för mig. Tar detta mest som ett bra pass och hoppas det ger mig lite fart framöver. Sedan blickar jag framåt mot sommarens lopp. Framförallt långlöparnas kväll som jag hoppas skall ge ett gott kvitto på SM-distansen 10000m. Det får gärna bli en bit under 32.