Jag vill bara bli jävligt trött

Fick ett infall att skriva av mig.  Brukar inte hända att jag skriver så här ofta men jag har funderat ett tag och försökt komma på vad jag vill få ur av att springa omkring och jaga kilometer och tider. Ja det är klart man vill gärna få ett bra resultat, gärna ett PB och gärna på varje tävling. Jag kollar och studerar mina rivaler. Deras tider som blir nya utmaningar att försöka slå. Nu senast min träningts-kamrat Otto Kingstedt. Han drog till med en sub 32 till på milen. En kanon bra tid.  En tid som jag är exakt 7 sekunder efter i dagsläget. Jag är jätteglad för Otto som verkligen kämpat och kämpat för detta.  Men någonstans känner jag ett måste inom mig. Jag måste ta den tiden.  Jag måste vara bättre än honom. Insikten att han är ca 15 år yngre och har hela framtiden för sig glöms bort. Det hela blir en börda och jag känner ingen lycka när jag går i dessa tankebanor. Det är svårt att bryta men någonstans har jag börjat känna att det är långt ifrån därför jag håller på. Vad jag vill sätta fingret på har varit svårt att veta. Det har inte kommit naturligt när man hela tiden fokuserar på tider och rekord. Man är orolig att bli  ifrån sprungen och tappa. I början var det en viss herr Anders Grahl som har tagit några kliv mer än mig i utvecklings stegen. Naturligtvis är det jättekul att se någon lyckas som han. Bevisa att det går, för då får jag en känsla av att kan han så kan minsann jag också. Det är naturligtvis en jättebra känsla och det ger en massa med självförtroende. Jag satte fingret på det lite när jag bestämde mig för att springa Lerumsloppet för en vecka sedan. En bana som inte är gjord för att springa fort på utan att som gjort för att bli trött på. Och jag kan säga att det är den känslan som ger mig mest efter ett lopp eller en hård träning så som i helgen. Att lyckas hålla ihop och bara köra även fast hela kroppen säger ifrån. Att falla ihop i en hög eget målgång. Att sitta efter och ta en öl och bara känna sig nöjd med livet i allmänhet. Att bara kunna vara ett tag. Det är den känslan jag ska komma ihåg att ta vara på. Speciellt då kroppen inte levererar men man bitter i alla fall ihop och kramar ut sista droppen av kraft ur kroppen. Det är ju det jag alltid har strävat efter oavsett om det gällt att ta sig i mål på Vasan under 9h eller klara SM-kvalgränsen för maraton. Jag kommer säkert inte satsa lika hårt i framtiden men betyder inte att jag kommer mesa med träning eller tävling. För när allt kommer omkring så kommer det alltid göra ont men det kommer kännas så gott efteråt. Det är därför jag gör det.