Österåkersmilen: Det blir som det blir

Sub 32 kom inte den här gången heller. 

Österåkersmilen har varit lite av ett fokus den senaste tiden och det som drivit träningen framåt. Banan är ganska snabb men också lite knixig. Med optimalt väder och dagsform ska det kunna gå ganska snabbt.

Jag vann loppet för två år sedan två veckor efter Stockholm Maraton. Då på en tid av 34.28. Idag var förhoppningen större än så. Efter mitt 32.06 i Göteborg i våras har sub 32 blivit nästa naturliga mål. Tänkte att jag kanske skulle ta och vinna också eftersom motståndet ofta inte är så mördande. Men när arrangörerna gått ut med att slog man banrekord och vann på inte alltför mördande 32.39 eller snabbare fick man 5000 i prispengar misstänkte jag nog att det skulle locka några riktiga raketer.  Och mycket riktigt dök herrarna Kleist och Uhrbom upp.

Uhrbom hade kört 3000m på 8.18 dagen innan så jag hoppades att han skulle vara sliten.  Men innerst inne förstod jag att motståndet var alltför övermäktigt. När även Kleist skulle komma insåg jag att de nog skulle sporra varandra till riktigt bra tider.

Allt kändes bra på uppvärmningen.  Pigga ben och så tänkte jag testa mina supersnabba inov-8 190 som egentligen är en terrängskor. Vädret var dock inte det bästa men det fanns inget att göra något åt. I år hade arrangörerna även fixat med ett elit-startledet för dem som gör milen under 35. Det visade sig vara jag, det två redan nämnda, och en till löpare. Lyx lyx.

När starten gick försökte jag hänga på men hålla mitt avstånd till Uhrbom och Kleist. Kleist vars signum brukar vara att gå ut stenhårt vilket mycket riktigt stämde. De två första kilometrarna gick för mig på 3.02 och 3.06 och då var de redan kanske 30-40 meter längre fram. Sedan såg jag inte dem så värst mycket mer av loppet. Fick inte heller någon som hotade bakifrån så det var inte så mycket extra hjälp man fick på vägen. Vädret var lite för varmt idag och när halvan passerades 16.02 och jag där och då kände att det kunde räcka med fem idag så förstod jag att det kunde bli tufft att springa andra halvan fem sekunder snabbare än första. Mycket riktigt blev andra halvan tuffare och gojrde den på 16:37 vilket gav en sluttid på 32:39. Dock så är jag inte den som tycker om att bryta lopp bara för att tiden inte blir som man vill. Nej istället så får det ibland bli som det blir. Ibland kanske det blir ett bra pass istället. För som många säger, tävling är den bästa träningen. Vet inte om du stämmer för mig men trött blev jag även om jag idag (måndag) inte känner av tävlingen.  Det gjorde jag i och för sig inte senare samma dag heller. Vad jag däremot vet är att blir inte tiden den jag önskar får jag vara nöjd om jag gjort allt jag kunnat för dagen. Det är ändå trött jag vill bli.

Så det är bara att bryta ihop och komma igen. Tävling igen nu på onsdag.  Premiär för 5000m i år, egentligen utan press då helgens tävling borde sitta lite i benen även om så inte känns idag. Då kan jag springa avslappnat och inte med några krav. Brukar gå bättre då tycker jag. Det gjorde det i all fall Lerum.

Ja, vi är snygga allihopa.
(lånad bild från http://www.osterakersmilen.se)